Häromdagen landade tre bokrelaterade paket på min hallmatta.
Det är Piratförlagets höstkatalog. Alltid kul med kataloger och speciellt sådana som visar vad man kommer läsa i höst. Det är min Book Book for Ipad. Jag gillade verkligen den gamla också, men den här är lite smartare och framförallt mindre och smalare (Ipaden är ju också smalare). Och så är det Ugglor i mossen. En ungdomsbok jag letat efter i flera år och som äntligen dök upp. Yay!
Bok: Utrensning
Författare: Sofi Oksanen
Förlag: Bonnier Pocket
Hyllad författare, hyllad bok. Det brukar göra mig skeptisk, och inte bara när det gäller böcker, jag har fortfarande inte sett Fucking Åmål till exempel. Ofta när jag väl ser/läser/tar del av det jag ratat förstår jag inte grejen, men det är klart att man blir överraskad ibland.
Med Utrensning kände jag mest ett ”jaha?”. Absolut intressant att få veta mer om Estland i både nutid och under kommuniststyret, fascinerande karaktärer och ett väldigt detaljerat språk. Men samtidigt tycker jag att den är rörig och inte särskilt bra sammanhållen. Å ena sidan lever boken fortfarande kvar i mina tankar, å andra sidan vet jag inte ens hur den slutade eftersom jag inte orkade traggla mig igenom alla ”faktadokument” som fanns i slutet.
Bok: Jag är Zlatan Ibrahimovic
Författare: Zlatan Ibrahimovic, David Lagercrantz
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Jag är ointresserad av sport, kan ingenting om fotboll men efter att ha hört så mycket om ”Zlatanboken” blev ju även jag nyfiken.
Det började inte så bra. Ryggen på boken sprack, vilket irriterar mig enormt. Och det första som jag som läsare möttes av var massa bilder. Bilder som inte sa mig ett dyft eftersom jag ännu inte läst något. Men det tog sig. Zlatan har ju en väldigt intressant livshistoria och att både få inblick i hans liv som barn i Rosengård och lyxlivet som fotbollsproffs gav mycket. Utöver det har jag fått en förståelse jag inte alls hade innan för hur spelet bakom spelet går till, med byten, försäljningar, flyttar, klubbar, tränare och agenter. Att den världen verkar helt sjuk är en annan historia. Herregud, vilka fantasisummor som ses som självklara i den sporten.
Man får också en Zlatankänsla i boken. Man hör hans röst, både genom citat och hur den är skriven generellt. Bra jobbat av David Lagercrantz. Mitt enda problem är hur boken är satt. Typsnittet är rakt igenom fetat och det gör det hela svårläst. Helt i onödan.
Jag har hört många historier om folk – främst unga killar – som i och med denna läste sin allra första bok frivilligt. Underbart! Fram med fler sådana böcker!
Innan jag läste boken var bestod mitt förhållande till fotboll i stort sett av låten om Zlatan, som var en sommarplåga för några år sedan. Nu har jag till och med tittat på en EM-match.
http://www.youtube.com/watch?v=3fRNIdZe05I
Min farmor var en mästare på ett antal saker. På att baka bullar. Jag som inte ens gillar bullar älskade hennes. Godare finns inte. På att baka kakor. Drömmar till mig, kokostoppar till min bror och ”gröna kakor” (marsipan) till mamma. På att göra köttbullar. Fantastiska!
Och på att berätta sagor. Hon hittade ofta på nya, men vi hade också favoriter som vi ville höra om och om igen. För ganska många år sedan skrev någon (min faster?) ned sagorna på skrivmaskin. Jag fick en kopia, som jag hittade på vinden för några år sedan. Tänkte att man borde göra något med dem. Till slut gjorde jag det, och förvandlade också min farmor till ”författare”.
Jag skrev in alla sagorna på datorn, och satte ihop en egen bok. Den boken personaliserade jag sedan litegrann och gav bort i julklapp till familjen. Succé!
Jag har ju flera gånger berättat om mitt kluvna förhållande till att läsa e-böcker. Jag har ett märkligt motstånd till att börja, men när jag väl läser tycker jag att det funkar perfekt. Konstigt. Jag har också berättat att jag har skaffat ett fodral som gör att min ipad ser ut som en bok. Även telefonen fick ett sådant fodral.
Idag har jag blivit med ny ipad. Och det första jag gjorde var förstås att köpa ett nytt fodral. Dessutom har jag upptäckt biblioteket igen, och ska börja låna. Nu jäklar ska jag börja e-läsa mer!
Det här ska bli spännande! Bekanta till mig är inblandade i den tidning som har premiär idag: Miss World.
(Ni får ursäkta skakig bild, sitter på en buss.)
Bok: Gengångare
Författare: Jo Nesbø
Förlag: Piratförlaget
Recensionsexemplar från Piratförlaget
Jag har ju haft en något förvirrad relation till Jo Nesbø, men med Gengångare är vi definitivt på god fot med varandra.
Harry Hole har hållit sig undan i Hongkong i tre år och när han återvänder till Oslo är det på grund av att hans ex-styvson sitter anklagad för mord. Oleg, Rakels son, är numera både knarkare och langare. Hans drug of choice är den nya drogen fiolin, som på kort tid helt har tagit över Oslos gator. Med den har också den organiserade brottsligheten vuxit sig starkare än någonsin och Harry hamnar förstås mitt i som vanligt.
Det är spännande, det är våldsamt, det är långt. Men det är inte för långt, och det är bra. Det är dessutom den första Harry Hole-boken som jag oreserverat gillar. Bra jobbat Nesbø!
Under mars läste jag inte så många böcker. Rätt skiftande var de också. Jag ger er: mitt marsläsande!
Bok: I väntan på talibanerna
Författare: Jesper Huor
Förlag: Månpocket
En frilansjournalist åker till Afghanistan och skriver en bok om människorna han träffar. Dessutom har han vävt in fakta om landet. Jag har läst en del om Afghanistan och tycker ämnet är väldigt spännande. Den här boken är bra, men inte en av de bättre i ämnet. Men man får en väldigt bra inblick, och mycket fakta utan att det blir tråkigt.
Bok: 102 minuter
Författare: Jim Dwyer
Förlag: Månpocket
Fakta, fakta, fakta. Intressant fakta (som hur galna byggbestämmelserna ser ut på Manhattan) och helt ointressant fakta (MHz i olika kommunikationssystem). Författaren badar i fakta, men också i ”gory details” med blod som sprutar och träbitar som sticker ut ur huvuden på folk. Det är helt enkelt väldigt mycket detaljer. Alldeles för mycket tycker jag. Boken är oerhört tungläst, och det är inte bara för att det är ett obehagligt ämne. En eloge dock för att man verkligen inte skuldbelägger någon. Jag bodde på Manhattan januari till juni 2002 och folk ville verkligen skuldbelägga just då. Men nja, det är för mycket av allt i 102 minuter.
Bok: Stjärnlösa nätter
Författare: Arkan Assad
Förlag: Månpocket
Den här boken köpte jag på Bokmässan förra året. Amàr växer upp i en svensk småstad i en kurdisk familj, med en väldigt dominerande pappa. När Amàr är 18 år reser familjen på bilsemester till Irak där huvudpersonen får veta att han ska gifta sig med sin kusin. I Sverige är Amàr en vanlig svensk kille som flyttat hemifrån och chocken blir förstås stor.
Det är väldigt intressant att få läsa en historia om hederskultur riktat mot en man. Däremot blir jag, som jag skrivit om tidigare, alltid förvirrad när händelserna är självupplevda men personerna har fejkade namn och historien ändå beskrivs som en roman. Sådant stör min läsupplevelse och det störde mig tyvärr även i denna bok.
Bok: Vårt bröllop – Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel 19 juni 2010
Författare: Susanna Popova & Ulf Hansen
Förlag: Natur & Kultur
Jag erkänner, jag tycker att det är lite kul med kungahuset. Jag skulle aldrig stå på en borggård och gratta någon på födelsedagen, men under Victorias och Daniels bröllop var vi ute på stan i folkfesten.
Den här boken är mycket foton och lite text. Inget nytt och revolutionernade, men snyggt och kul.
Jag ligger som vanligt efter i mitt recensionsskrivande. Läser för mycket och skriver för lite, helt enkelt. Har sett att en del av mina bokbloggarkollegor skriver något de kallar ”Twitterrecensioner”. Alltså recensioner på max 140 tecken. Jag tänkte följa dem i fotspåren. Inte alltid, men ibland, när jag har för stor hög. Dock aldrig på recensionsexemplar jag fått förstås!
Min känsla är dessutom att ni läsare gillar att läsa om annat än just långa recensioner. Jag kan förstås ha fel. Säg gärna vad du tycker!
Bok: Hemligt budskap, Kaja! & För fulla segel, Kaja! & Kaja och de nio elefanterna & Farlig kurs Kaja & Kaja och viskande rösten
Författare: Ester Ringnér-Lundgren
Förlag: B Wahlströms förlag
Nu har jag läst alla Kajaböckerna. De är som sagt skrivna av samma författare, Ester Ringnér-Lundgren, som skrev Lottaböckerna. Jag har, också som sagt, aldrig läst Kaja tidigare, trots att jag verkligen levt med Lotta.
I Hemligt budskap, Kaja! räddar Kaja livet på en skeppsbruten man efter att hon hittat en flaskpost och i en dröm kopplat ihop olika händelser. För fulla segel, Kaja! handlar om guld och juveler, vackra skepp och herrgårdar på landet.
Kaja och de nio elefanterna är ingen favorit. Den är för ologisk (se nedan). Däremot så är Farlig kurs Kaja min favorit bland dessa böcker. Nu handlar smugglingen om knark och en av Kajas skolkamrater har råkat riktigt illa ut. Bra med lite mer verkliga ämnen tycker jag!
I Kaja och viskande rösten har Kaja dragits med en envis förkylning och hon skickas ut på landet för att vila upp sig och bli frisk. Naturligtvis stöter hon på ett mysterium. Den här gången handlar det om forskningshemligheter och tavelramar, hjältar, skurkar och journalister. Ingen superbok, men helt ok. Däremot får jag absolut ingen känsla av att det är den sista boken, så jag saknar ett ordentligt avslut.
Mitt första intryck, att jag är en vuxen som läser en ungdomsbok, har hållit i sig. När jag hade läst de två första böckerna om Kaja kände jag att det jag tycker mindre om i Lotta men som jag har överseende med där, är saker jag retar mig på i Kajaböckerna. Logiska luckor i storyn (man smugglar guld genom att stöpa elefanter, placera dem på en herrgård och flytta dem till en lada mitt ute på landet. Varför? Guldet är ju redan insmugglat i Sverige?!) och gammalmodigheten (på 60-talet då böckerna är utgivna hade jämställdheten kommit lite längre än vad som visas i böckerna). Dessutom tycker jag att Kaja saknar lite av Lottas ”go”. Kaja hamnar hela tiden i mysterier, men det är extremt motvilligt. Mer ”Jag viiiiiiillllll inte” än ”visst är det läskigt, men samtidigt spännande!”.
Men det är ju ändå Ester Ringnér-Lundgren. Och historierna är ändå rätt underhållande.
Bok: Tillbaka till henne
Författare: Sara Lövestam
Förlag: Piratförlaget
Recensionsexemplar från Piratförlaget
Jag gillar ju verkligen Sara Lövestam. Har sett fram emot nya romanen sedan jag hörde talas om den första gången. Men jag har också bävat lite. Min mamma läste den direkt hon fick den och hennes kommentar var ”undrar vad du kommer tycka om den här”.
Varför all denna tvekan? Piratförlaget beskriver det som en ”originell” historia. ”Övernaturlig”, ”skum” och ”fantasyaktig” är andra ord jag hört. Inga ord som gör att jag kastar mig över en bok. Det gjorde jag inte heller, men jag tog med mig den till Las Vegas. Och sträckläste. För Tillbaka till henne var bra. Förstås, det är ju trots allt Sara Lövestam som skrivit den.
På lanseringsfesten för boken berättade Sara att hon gör en extremt noga research. En del av handlingen äger rum i Tierp och om det står (typ, inget citat) att det finns rapsfält till höger om stigen som går fram till bäcken som ligger vid ängen, så fanns det rapsfält där under de år boken utspelas. Galet. Om inte författaren själv berättat det är det inget jag som läsare vetat om eller tänkt på, men nu när jag faktiskt vet det tycker jag att det adderar en extra knorr till boken.
Men vad handlar den om då? Hanna och Signe. Ett par skor, en trälinjal, ett par glasögon, en silverbrosch. Förbjuden kärlek och oväntade vänskapsband. Rösträttskamp.
Hanna vantrivs. Hon jobbar på Arbetsförmedlingen, där hon gör ett riktigt dåligt jobb, har en trist relation till sin pojkvän och en hemsk relation till sin mamma. Genom något – en slump, en bilolycka, ödet? – får hon ett par skor, en trälinjal, ett par glasögon och en silverbrosch i sin ägo. Dessa föremål gräver sig in i Hannas liv och kommer att förändra det.
Samtidigt får vi höra Signes historia. Signa, som förstås haft något att göra med alla föremålen, var av förskollärarinna i Tierp i början av nittonhundratalet. Hon går igång på orättvisor och dras snabbt in i rösträttskampen. Hon träffar rösträttskvinnor, och inser att hon är lesbisk. Inte lätt för en förskollärarinna i Tierp 1906.
Tillbaka till henne är detaljrik utan att bli torr och tråkig. Den är på 600 sidor utan att vara för lång. Den är ”skum och övernaturlig” utan att vara skum och övernaturlig. Tillbaka till henne är en riktigt bra bok.
Hej bloggen och alla läsare! Det är jag som gjort sidhuvudet, den lilla flodhästen och utseendet här. Utöver grafiker är jag också science fiction-fantast.
Science fiction? Gröna monster från rymden, laserpistoler och rymdskepp. Skräplitteratur. Nej!
Riktigt bra science fiction tar oss inte med på resor ut i universum utan in i oss själva. Genom ett förstoringsglas skärskådas delar av det som gör oss till människor, vår samtid och världen vi lever i. Fantasins friheter gör det möjligt att skapa rakbladsvass kritik, fjärrskådning in i framtiden och förmedla en bild av hur det är att vara människa då, nu, framöver och för alltid.
Du skall inga gudar hava jämte Clarke, Asimov, Heinlein, Lem och Bradbury. Den seriösa science fictionens föregångare och giganter. Nu är alla döda. Men inte glömda. Den 5 juni 2012 blev Ray Bradbury efter ett 91 år långt och fantastiskt liv den siste att lämna oss. Han var kanske också den bredaste och mest lättillgänglige av dem alla.
Ray Bradbury
Min personlige hjälte är Sir Arthur C. Clarke som med perspektivet av en välutbildad vetenskapsman skrev sannsaga efter sannsaga under större delen av 1900-talet. Hans litteratur kännetecknas av en tilltro till människans tekniska, filosofiska och intellektuella förmågor att föra oss framåt. Det återkommande slutmålet för oss människor är, enligt Clarke, att genom ständig nyfikenhet sträva högre och högre – tills vi till slut nått så långt vi kan komma. Väl där tar vi nästa steg in i en magisk ny värld.
Clarkes budskap är i grunden djupt positivt och vackert men förmedlas genom de sakliga orden hos en korrekt brittisk vetenskapsman. Bradbury var på många sätt hans motsats, med ett mustigt språk och orädsla för de mörkare sidorna hos oss.
Fahrenheit 451 är en vass dystopisk satir över ett framtida samhälle där brandmän inte längre släcker eldar utan tänder dem. Allt för att kuva folkets förmåga att genom böcker läsa och inse att samhället de lever i är ett totalitärt neddrogat helvete. Det är också Bradburys kanske mest kända verk, samtidigt som det är ett allt mer aktuellt varningsrop. Samtidigt är det intressant att notera att Fahrenheit 451 är det enda verk science fiction-gurun Bradbury själv ansåg vara science fiction. Invasion på Mars (The Martian Chronicles), ett annat av författarens mest kända verk, såg Bradbury själv på som fantasy.
Vid sidan av romanerna har Bradburys produktion tagit sig uttryck i tv-serier, filmer, serietidningar och en stor mängd noveller.
Liksom de andra samtida science fiction-gudarna hade Bradbury förmånen att få leva i en tid av oöverträffad förändring. Många av de saker som under den tidiga karriären var science fiction blev under den senare delen science fact. En stor författare med en fantastisk fantasifylld hjärna har lämnat oss. Men hans verk kommer att leva kvar länge.
Igår recenserade Monica boken Ondskans pris här på I min bokhylla. Med betyget en Kiboko var det verkligen ingen bok hon gillade. Samtidigt hyllas samma bok av andra personer.
Visst är det märkligt? Och lite kul. Och precis så livet är.
Bok: Ondskans pris
Författare: Set Mattsson
Förlag: Historiska Media
Recensionsexemplar från Historiska Media
Malmöpolisen Douglas Palm får i uppgift att reda ut vem som mördat en av de tusentals flyktingar som kommit till stan från förintelselägren.
Som en röd tråd går utredningen av mordet. Men under resans gång får Douglas också utreda andra brott. Jag känner att författaren försöker gapa över för mycket. Handlingen spretar åt alla håll och karaktärerna i boken blir mest klyschor. Jagande journalist utan heder med stor aptit på sprit och kvinnor, lägerfångvaktare i nazistläger, lesbisk polis, sexanspelningar, barnvåldtäkter. Jag får heller ingen känsla av dessa personer.
I en bra skriven bok grips jag av personernas öden. Här känns det mest som ord staplade på varandra. Nej, det här var inget för mig.
På torsdag denna vecka har jag en bokcirkel med en tunn bok och ett texthäfte. På måndag ska jag på en förlagsfest med bokcirklande kring två böcker och på tisdag har min vanliga bokcirkel träff med en bok. Så nu gäller det att läsa, och att läsa snabbt!
