Vi har ju redan diskuterat om böcker har olika värde. Jag skrev då att jag är trött på att behöva försvara vad jag läser.
Som jag skriver i programförklaringen till I min bokhylla: ”Jag skriver om de böcker jag råkar läsa, och det är ofta inte de senaste. /…/ Jag köper lika mycket böcker på Konsum som på Adlibris eller i en bokaffär. Här blandas högt och lågt. Chick lit och biografier, deckare och memoarer. Drama och fantasy. I min bokhylla finns det mesta. I min bokhylla är inte en litteraturblogg, det är en bokblogg.”
Några av de viktigaste böckerna för mig har varit Lottaböckerna. Böcker många skäms över att läsa. Jag känner till och med människor som är med i samma litterära sällskap gällande dessa böcker som jag, som gömmer undan böckerna och inte vill ha dem i sin bokhylla.
Lottaböckerna är en serie om 47 böcker, skrivna mellan 1958 och 1989. Författaren heter Ester Ringnér-Lundgren (1907-1993), men böckerna är skrivna under pseudonymen Merri Vik. Lottaböckerna har sålts i över två miljoner exemplar, och Ester har totalt gett ut över 100 titlar som sålt i över tre miljoner ex.
Lottaböckerna tillhör den utskällda kategorin ”flickböcker”. Jag tänker inte skriva långt om flickbokens vara eller inte vara (men om ni är intresserade av sådana texter, klicka här så får ni Googleresultat på Flickböcker), men jag kan konstatera att DN sammanfattar fördomarna rätt bra i meningen (som inte handlar om Lottaböckerna) ”Rosa bok, men trots det en seriös ungdomsbok och ingen romantisk flickbok.” (I artikeln klicka Nio moderna flickböcker från 2009). Rosa romantik var nog det sista jag tänkte på när jag läste Lotta. Istället blev Lotta min idol.
Lotta är inte alls som jag. Hon är slarvig och rörig. Hon glömmer och tappar bort saker. Då är jag mer lik hennes bästa vän Giggi. Ordningsam, lugn och logisk. Men i Giggis karriärsdrömmar kände jag inte igen mig, någon läkare ville jag inte bli. Lottas planer, däremot, de passade mig. (Lotta ville bli journalist och hamnade så småningom på bokförlag).
Det var Lottaböckerna som gjorde att jag började läsa. Och när jag väl börjat gick det inte att sluta. Jag fick överta mammas böcker och fortsatte köpa de nyutkomna. Genom åren har jag lyckats samla på mig alla 47. Genom Lottaböckerna har jag lärt mig en hel del, haft kul, haft bra sällskap och till och med fått vänner.
Självklart är inte allt bra i Lottaböckerna. Det är enbart kvinnor som gör hushållssysslor och jag kan inte komma på en enda karaktär med invandrarbakgrund. Men samtidigt, böckerna började skrivas 1958 och skrevs av en kvinna född 1907. Det känns ganska självklart att de är skrivna ur hennes perspektiv. (Och så kan vi ju jämföra med Astrid Lindgrens omtalade uttryck ”negerkung”. Inget vi skulle säga idag, men inget man ska döma ut Astrids hela författarskap för).
Lottaböckerna innehåller framförallt glädje. Och vem kan motstå 47 glädjepiller?