Författare: Josefine

Bok: En man som heter Ove
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Forum

Recensionsexemplar från Boktipset.nu

Visst ser det ut som Johan Rehborg? Skrev det i chatten under boktipsetbokcirkeln och författaren hade tänkt samma sak.

Jag har läst Fredrik Backman av och till under några år. Hans krönikor, hans blogg, hans Twitter. Å ena sidan gillar jag hans stil, å andra sidan jag blir galen på att han upprepar den om och om och om igen. Det är till exempel väldigt vanligt med en viss meningsstruktur: ”Det är inte det att xxx, det är bara det att xxx”. Den meningen använder Backman i alla sina texter, hela tiden. Ett stilistiskt grepp som jag tycker används för mycket. Men det är ändå något jag gillar med honom och hans stil, så jag tackade ja när Boktipset undrade om jag ville läsa boken och delta i en bokcirkel om den.

Som ni kanske kommer ihåg tycker jag riktigt illa om när en bok innehåller redan publicerat material. En krönikesamling är alltså inte min grej, men man är i alla fall ärlig med att det är redan publicerat material som man samlat ihop. Böcker som mest består av gammal skåpmat kan jag bli riktigt irriterad på. Alex Schulman är ju expert på att återanvända sitt eget material.

Med den bakgrunden förstår alla att jag fick ett väldigt dåligt första intryck av En man som heter Ove. Den börjar nämligen med en scen som jag redan läst. Blogginlägg eller krönika vet jag inte, men jag kände bara ”suck, det här kommer bli så dåligt”.

Jag hade fel. Fredrik Backman har inte det bästa språket och han kör sin vanliga stil lite för mycket, eller snarare, det blir för mycket i en så lång text som en bok är. Men han kan berätta. Han kan bygga karaktärer. Han kan skriva så att det berör.

En man som heter Ove handlar om, en man som heter Ove. Han är kvarterets, självpåtagna, ordningspolis, Ove ger gnällspiken ett ansikte, för att inte säga att han är en sur, grinig tjurgubbe. Samtidigt försöker Ove förtvivlat att ta livet av sig. Varför han vill det, hur hans liv mynnade ut i en grinig gubbe är en historia som rullas upp genom boken. Vi får också lära känna fler karaktärer, där Oves granne, den coola tjejen är min favorit.

Jag gillar det här men att sätta betyg blir svårt. En tidigare använd scen, för mycket upprepningar och att det var först hundra sidor in som jag fastnade gör att det blir en trea. Men en mycket stark sådan.

Bok: Två soldater
Författare: Roslund & Hellström
Förlag: Piratförlaget

Recensionsexemplar från Piratförlaget

Deckarduon Roslund & Hellström kommer ut med böcker så sällan att jag hinner glömma bort dem mellan varven. Jag har läst alla deras böcker, men kan kanske erinra mig två av böckernas handling. Det är lite synd, för jag tror att jag gillar dem.

Gängkriminaliteten eskalerar i Stockholms förorter. Småkillar, så unga som nio år, rekryteras som medhjälpare in i gängen, perfekta eftersom de inte kan dömas till fängelse. De absolut coolaste i gänget vi följer, Leon och Gabriel, ser till att alla följer deras minsta vink. Grymma brott begås, och frågan är hur stark lojaliteten verkligen är?

Två soldater är oerhört tjock. Oerhört. Trots att jag hade pappersboken hemma valde jag att läsa den i e-boksformat för att slippa med tegelstenen på bussen till landet. Det sägs att författarduon gjort en väldigt grundlig research inför denna bok, och det märks. Det känns väldigt trovärdigt (förstås inte hela storyn, men detaljerna) och det gör det väldigt otäckt. Lojalitet, flockmentalitet, att behöva höra till. Och våld, grymhet och en skrämmande syn på människovärde.

Den sedan tidigare kända Roslund & Hellströmkaraktären, polisen Ewert Grens, kommer in sent i boken, och det känns ovanligt, men som ett bra grepp. Det är inte så förväntat. Bra berättat, bra researchat. Bra bok.

Bok: En spricka i kristallen och Stäpplöperskan
Författare: Cecilia Gyllenhammar
Förlag: Telegram Bokförlag

Jag har ju läst både bra och dåliga bokserier i sommar. Tyvärr tycker jag att Cecilia Gyllenhammars två böcker sällar sig till de dåliga.

En spricka i kristallen är flera år gammal, men har helt gått mig förbi. När jag var inne på biblioteket för att låna lite e-böcker inför sommaren dök Stäpplöperskan upp, och eftersom det var bok nummer två tänkte jag att jag skulle läsa nummer ett också.

Gyllenhammars böcker handlar om att växa upp i en högpresterande familj utan att vara högpresterande själv. Att ha frånvarande föräldrar, om än på olika sätt. Om att vara en utböling i sin egen familj. Men det är för långsamt och så lågmält att det blir trist. Trots att böckerna har en hel del karaktärer, lär man bara känna ett fåtal av dem. Det är mycket ångest, men den berör mig inte alls. Nej, tyvärr blir mitt intryck bara ”trist”.

Under min tre veckor långa bilresa i somras läste jag som sagt mycket e-böcker. Men på stranden (eller, snarare i solljus) funkar inte Ipaden särskilt bra. Då fick man ta till pappersböcker. Jag hade med mig en, två andra lånade jag.

Bok: Syskonmakaren
Författare: Lisa Jewell
Förlag: Printz Publishing

Här har vi en perfekt strandbok! Däremot undrar jag hur man tänkte när man skrev baksidestexten, som bara skildrar en tredjedel av bokens handling.

Hur som helst. Tre personer i England. Alla har blivit till genom spermadonation. När en av dem, ensamma, skygga Lydia får reda på att hennes bakgrund inte är den hon trott registrerar hon sig på en sajt som finns för att knyta ihop syskon med varandra. Hon hittar två, och vi får även följa deras historier. Det är snällt, fint, gulligt – och bra. Inget tankeväckande, men riktigt bra ”feelgood”. Perfekt för stranden alltså.

Bok: Ensamma hjärtan och hemlösa hundar
Författare: Lucy Dillon
Förlag: Bonnier Pocket

Ett tag kändes det som att ”alla” läste och pratade om den här. Alltså struntade jag i den. Men nu var det vad som fanns att låna, och det är jag glad för. Minst lika söt och trevligt bra som Jewells. Jag är inte ens en hundperson, men var nästan på väg att vilja ha hund när jag läste den här. Jag gillar att den även tog upp en del lite svårare ämnen, som ofrivillig barnlöshet.

Rachels hektiska Londonliv rasar samman och hon flyr till gården – och hundpensionatet hon just ärvt. Självklart är det det bästa som kunde hända henne …

Bok: Den frusna trädgården
Författare: Kristin Hannah
Förlag: Bonnier Pocket

Nummer tre skiljer sig en del från de andra, det är inte riktigt en lätt och trevlig bok. En man blir sjuk och dör, och hans sista ord handlar om att hans fru måste berätta för sina döttrar. Berätta vad undrar döttrarna, som haft en riktigt dålig relation med sin mamma i alla år. Till slut får de mamman att berätta. Hon gör det genom en saga och nu får döttrarna veta mer om sitt urpsrung, och hur det var för deras mamma att leva i andra världskrigets Ryssland.

Jag har läst många böcker och berättelser om andra världskriget. Ändå har jag aldrig förstått hur befolkningen i St Petersburg hade det. I den här boken förstår jag, för första gången. Det är otroligt bra beskrivet. Utan att rabbla fakta och utan att bli tråkigt, bara mänskligt.

Efter att ha sträckläst Katarina Wennstams böcker tog jag tag i en annan serie. Sofie Sarenbrants. Och lika bra som Wennstams böcker var, lika dåliga var Sarenbrants. Enda orsaken till att jag fortsatte var att det var de böckerna jag hade laddat ned i min Ipad innan jag åkte iväg på semester.

Bok: Vecka 36
Författare: Sofie Sarenbrant
Förlag: Damm förlag

Det måste ha varit något fel. Jag läste alltså dessa som e-böcker och Vecka 36 var så full av särskrivningar att det delvis var svårt att förstå vad det stod. Det måste ha hänt något när man satte e-boken? Fast, namn skrevs med gemener och det kan ju inte ha med e-bok eller inte att göra? Jag vet inte var felet låg, men det gjorde intrycket av boken otroligt dåligt. Förstås. Tyvärr är varken språket eller storyn mycket att hurra för heller.

Några av mina läsanteckningar:
– Flera gånger har en karaktär motsägelsefulla attribut samtidigt. Typ att någon är glad och suckar djupt.
– Flera gånger säger texten emot sig själv. typ att det hade varit bra om sängen hade varit smalare så hon blev gravid. I nästa scen är hon gravid.
– Huvudpersonen beskriver sin mans jobb. Förutom att det är irrelevant för historien är det skrivet på ett väldigt nedlåtande sätt.
– Dåligt språk, bara ord staplade på varandra.
– Flera lösa trådar, delhistorier som bara försvinner utan att få varken slut eller ens en cliffhanger.

Men vad handlar boken om då? Två par är i Brantevik och båda kvinnorna är gravida. Plötsligt försvinner en av dem. Är hon kidnappad? Död? Hur är det med barnet?

Bok: Istället för dig
Författare: Sofie Sarenbrant
Förlag: Damm förlag

Det är sexton år senare. Men att skriva mer om handlingen än så är att berätta hur bok ett slutar, så jag nöjer mig med det.

Jag nöjer mig också med att säga att den här inte var ett dugg bättre än bok nummer ett. Från mina läsanteckningar: ”Vissa meningar makes no sense”.

Bok: Vila i frid
Författare: Sofie Sarenbrant
Förlag: Damm förlag

Ok. Nu blir det märkligt. Fast de första böckerna känns oavslutade handlar den här boken om helt andra personer. Tyvärr blir det inte bättre för det. Särskirvningar. Och även den här boken känns som att den tar slut mitt i.

För flera år sedan läste jag Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam. Bra böcker. Viktiga böcker. Reportageböcker. Så när jag av en slump trillade över fler böcker av Katarina Wennstam blev jag förvånad. Har hon skrivit romaner?! Jag läste snabbt alla.

Bok: Smuts
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Smuts är första delen i en trilogi och i denna första del handlar det om Jonas, tv-advokat, make, pappa och sexköpare och hans fru Rebecka, TV-chef och mästare i förnekelse. Temat, Wennstam har väldigt tydliga sådana i sina böcker, är sexhandel.

Jag gillar språket, och som ni vet är det viktigt för mig. Att författaren dessutom vågar att inte skriva ut varje detalj hedrar henne. Det finns en hel del att upptäcka själv i Smuts som trots det är enkel att ta till sig. Ibland känns det snarare som att man ser en film än läser en bok. Men oskicket med engelska fraser måste bort.

Bok: Dödergök
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Wennstam fortsätter sin samhällskritik i roman nummer två, och den här gången är temat våld mot kvinnor. Maria, som var kollega till Rebecka i bok ett, flyttar med sin man och lilla dotter in i ett nytt hus. De fick det billigt och Maria förstår varför när hon en dag hittar blod i hela köksväggen. Mannen som bodde där innan dem var en extremt sadistisk och våldsam polis, och hans fru blev mördad i köket. Eller blev hon det? Den nu arbetslösa Maria börjar gräva i den fasansfulla historien.

För mig som älskar den här typen av böcker, tuffa ämnen med samhällskritik men skrivna utan (alltför) många pekpinnar har verkligen hittat en ny favorit i Wennstam! Bok två är inte sämre än nummer ett.

Bok: Alfahannen
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Nu, i del tre av trilogin, slås jag igen av hur duktig Wennstam är på att binda ihop sina historier och böcker. Du får väldigt stor behållning av att läsa dem en och en, men lite ”extramaterial” i form av detaljer om man läser dem alla.

Emma, dotter i familjen från bok ett, har blivit äldre och är nu skådespelerska. Hon hamnar i klorna på en äldre kollega som behandlar henne både respektlöst och illa. När han hittas mördad misstänks hon för mordet. Temat för boken är hur män och kvinnor behandlas olika i samhället.

Och ja, den här är lika bra som de andra.

Bok: Svikaren
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Med Svikaren påbörjar författaren en ny trilogi. Karaktärer från de andra böckerna dyker upp, men i Svikaren står en ny person i fokus. Tema: hatbrott. Fotbollspelaren Sebastian Lilja blir bestialiskt mördad. Är det för att han varit ”illojal” för att han bytt klubb, eller för att han var homosexuell?

Jag läste böckerna i fel ordning, det har var den jag läste först. Men den är minst lika bra som de andra. Nu väntar jag med spänning på nästa del!