Författare: Josefine

Bok: Flickan som överlevde
Författare: Barbie Probert-Wright & Jean Ritchie
Förlag: Lind & Co

Barbie, en englifierad version av Bärbel, var sju år när hon 1945 gav sig ut på en vandring genom Tyskland precis i krigets slutskede. Bärbel och hennes storasyster Eva befann sig trettio mil från sin mamma och när Eva fick höra att kriget snart var slut och att de skulle bli invaderade – Hitlers propagandamaskin hade lärt dem att de alla skulle dödas om fienden kom – beslöt hon sig för att ta Bärbel med sig och gå hem.

19-åriga Eva och sjuåriga Bärbel påbörjar en vandring som leder dem över slagfält och zickzackandes över lik. De får springa för att komma undan bomber och gömma sig i diken och spela döda för att inte råka illa ut. Längs vägen stöter de på många fantastiska människor som gör allt för att hjälpa varandra, men de råkar också väldigt illa ut, inte minst Eva. Trots det håller Eva humöret uppe hela tiden. Hon vänder varje liten, och stor, motgång till något spännande, ett äventyr för sin lilla syster. Till och med när hon blir attackerad och våldtagen av ett helt gäng vilda män reser hon sig snabbt och fokuserar allt på Bärbel.

Det här är förstås väldigt, väldigt intressant. Evas oerhörda styrka är fantastisk att läsa om. Flickan som överlevde är läsvärd, och något alla borde ta del av. Trots detta måste jag säga att allt inte är så bra. Tyvärr klämmer Bärbel in hela sitt liv i boken. Och visst är det tragiskt att hennes son kommer att dö i cancer, men jag vill läsa om hennes barndoms vandring, inte veta hur hennes sons bästa kompis känner. Jag är också ointresserad av hur Bärbels andra makes barn har det idag. Det är helt enkelt för mycket. Dessutom blir de bitarna alldeles för grunda. Min önskan är att boken skulle ta slut efter vandringen. Eller så skulle den ha utökats och verkligen handlat om hela Bärbels liv, men då på riktigt och inte bara kort information som det är nu. Och så skulle jag vilja läsa mer om Eva. Hennes styrka är det som fastnar i mig, och att få höra lite av hennes tankar hade lyft boken mycket. Den önskan är dock svår att uppfylla, Eva är död sedan flera år.

Men kort: läs den, men den blir bättre om du slutar efter vandringen.

Bok: Allt jag önskar mig
Författare: Grégoire Delacourt
Förlag: Sekwa

Recensionsexemplar från Sekwa

Jag gillar Sekwa som förlag, men jag har lite svårt för deras omslag. Det här får mig att tänka på en lärobok i sömnad till exempel. Men i övrigt är boken bra, karaktärerna har flera dimensioner och historien griper tag. Men visst, sensmoralen kanske är lite väl tydlig. Och av någon anledning har jag oerhört svårt att förstå att boken är skriven av en man, det känns verkligen som att en kvinna skrivit den. (Bara en reflektion, det har ju inte med vad jag tycker om boken att göra).

Jocelyne drömde om att bli modeskapare i Paris, men hamnade i en sybehörsaffär i Arras. Hon är gift med Jocelyn, en ganska tjurig gubbe som inte sprider mycket glädje kring sig. De har två vuxna barn som de har rätt dåliga relationer till och livet går sin gilla gång. Men så en dag vinner Jocelyne 18 miljoner euro på lotto. Nu ska väl allt bli bra?

Bok: I niqab på Stureplan
Författare: Josefin Ahlström
Förlag: Månpocket

Recensionsexemplar från Månpocket

Christoffer är nidbilden av en Stureplans-VD och hans fru Mia nidbilden av en Östermalmsfru. När familjen är på landet går Christoffer till en prostituerad och åker fast. Dessutom börjar tidningarna ringa. Christoffers liv går snabbt utför, och Mia dras förstås med.

Jag blev verkligen lockad av den här titeln. ”I niqab på Stureplan”, det kan ju inte vara något annat än bra! Jo, det kunde det. Språket flyter inte. Karaktärerna är platta och trista. Det känns som den sämsta formen av chicklit, och det kan vara helt ok, men det är inte vad jag tror att jag får med den titeln. Det är särskrivningar. Och att stava McDonald’s fel känns bara korkat.

Bok: Min booky wook : ett liv med sex, droger och stand up
Författare: Russell Brand
Förlag: Basil

Tidigare övergav jag aldrig en bok. Även om det var det sämsta jag läst, läste jag alltid ut den. Det har ändrats. Numer träffar jag så många fler bokintresserade människor och den generella uppfattningen är att man ska överge en bok om man inte fastnar. Inte efter fem sidor, men livet är för kort för dåliga böcker. Och det är ju sant. Och med Min Booky Wook kan man i alla fall inte säga att jag inte försökt. Jag läste två tredjedelar men sen gick det bara inte längre. Det händer ju ingenting!

Vissa meningar glimmrar till, han är ingen idiot Russel Brand, men it goes on and on and on. För att säga det igen: det händer ju ingenting! (Russell Brand är en brittisk ståuppkomiker, skådespelare, krönikör och programledare. Du behöver inte läsa hans bok. Men se gärna hans insats i filmen Rock of Ages. Där är han lysande.)

Bok: Mördaren i folkhemmet
Författare: Lena Ebervall, Per E. Samuelson
Förlag: Piratförlaget

Recensionsexemplar från Piratförlaget

Efter att ha skrivit om några böcker jag inte tyckte så mycket om måste jag tipsa om den här. Läs den!

Olle Möller, säger det dig något? Jag hade aldrig hört talas om honom eller hans historia men efter att ha läst Ebervalls och Samuelsons bok känner jag mig insatt, utan att uppfatta att jag läst en faktabok. Bästa formen av lärande!

Olle Möller var en stor idrottsprofil i Sverige på 1930-talet. Omtyckt, hyllad, och kanske lite korkad. I december 1939 försvinner en tioårig flicka, som senare hittas utnyttjad och mördad. Olle passar någorlunda in i formen av gärningsmannen, och det som inte passar in trycker polisen dit ändå. Som om Olle är en rektangel, men trycks ned i en kvadratisk box. Visst, han är ingen boll men han stämmer ändå inte riktigt. Tyvärr bryr sig inte svenskt rättsväsende om detta, och Olle hamnar i fängelse. På 50-talet sker nya mord och både rättsväsende och allmänhet är eniga: Olle Möller är mördaren. Olle förnekade bestämt alla mord ända fram till sin dödsdag.

Författarna, ett gift advokatpar, berättar Olle Möllers historia. Det är i romanform, men bakgrunden är en sann historia. Och de gör det mästerligt. Flera gånger medan jag läste utbrast jag ”det här är så bra!” för vem som än var inom höravstånd. De presenterar fakta på ett oerhört levande sätt, och trots att de själva inte tar någon ställning gör de karakätrerna levande och intressanta.

Deta här är Ebervalls och Samuelsons andra bok i samma anda. Läs gärna den första också, Ers majestäts olycklige Kurt. Själv väntar jag otåligt på att de ska skriva en ny bok.

Bok: Om det så skulle kosta mig livet
Författare: Margaretha Sturesson
Förlag: Libris förlag

Den här läste jag för en bokcirkel, men det är en klassisk ”Josefinebok”. Margaretha Sturesson och hennes man tar sina fyra barn och blir medlemmar i Kristet Center Syd, en ”ny och visionär församling” i Höör i Skåne. Den nya och visionära församlingen är förstås en sekt och Margaretha blir totalt nedbruten. Från att ha varit en människa med mycket energi och glädje hamnar Margareta, 14 år senare, på psykiatrisk klinik. Hon försöker upprepade gånger begå självmord och hon är kvar på kliniken i ett och ett halvt år.

Det är en lockande titel och ett spännande ämne, men boken är tyvärr bara trist. Det ser ut som ett läromedel, man börjar med en inledning så lång att läsaren tröttnat redan innan själva boken startat, den är konstigt satt (ny mening börjar ofta på ny rad, nya kapitel börjar på vänstersida) och tyvärr är den inte särskilt bra skriven. Jag är fortfarande osäker på vad som faktiskt hände Margaretha. Jag förstår att hon blev utsatt för både psykisk och fysisk terror, men trots att hon beskriver en del förstår jag inte vad som faktiskt hände. Kanske är hon för nära händelserna? Kanske har det gått för kort tid? Kanske hade den behövt en hårda redaktör?

Margaretha Sturessons självupplevda historia är läsvärd. Tyvärr är inte boken det.

Bok: Min kamp
Författare: Karl Ove Knausgård
Förlag: Excess

Recensionsexemplar från Excess

Jag har, precis som de flesta andra känns det som, läst Knausgårds Min kamp. Ok, hittills har jag faktiskt bara läst del 1 och 2, men resterande delar är nedpackade i flyttkartongen märkt sommar. Och låt mig sammanfatta det såhär: Jag. Förstår. Inte. Hypen. Det är långt. Det är självupptaget. Det är ostrukturerat. Det är inte särskilt intressant. Personen han målar upp känns dessutom inte särskilt trevlig. Allt ska vara på hans villkor, annars får det vara.

Men helt oresonlig ska jag inte vara, det finns delar som griper tag, absolut. Men de delarna är för få.

Om det nu är någon som missat serien som andra beskrivit som ”mästerlig” och ”brilljant” kommer en kort sammanfattning: en norsk författare, född 1968, har skrivit en ”självbiografisk roman” i sex delar. Varje del är ungefär 500 sidor lång. (Att vara 44 år och redan ha 3 000 sidor att skriva i en självbiografi?). Knausgård tar oss med genom barndom, ungdomsår och vuxenliv, men inte i rät följd. Det är kringelikrokigt och ganska tufft. Knausgård släpper verkligen in läsaren tätt inpå livet. Och jag måste revidera mig lite: jo, jag förstår hypen, det gör jag. Men jag gillar det inte.