Bok: Min kamp
Författare: Karl Ove Knausgård
Förlag: Excess
Recensionsexemplar från Excess
Jag har, precis som de flesta andra känns det som, läst Knausgårds Min kamp. Ok, hittills har jag faktiskt bara läst del 1 och 2, men resterande delar är nedpackade i flyttkartongen märkt sommar. Och låt mig sammanfatta det såhär: Jag. Förstår. Inte. Hypen. Det är långt. Det är självupptaget. Det är ostrukturerat. Det är inte särskilt intressant. Personen han målar upp känns dessutom inte särskilt trevlig. Allt ska vara på hans villkor, annars får det vara.
Men helt oresonlig ska jag inte vara, det finns delar som griper tag, absolut. Men de delarna är för få.
Om det nu är någon som missat serien som andra beskrivit som ”mästerlig” och ”brilljant” kommer en kort sammanfattning: en norsk författare, född 1968, har skrivit en ”självbiografisk roman” i sex delar. Varje del är ungefär 500 sidor lång. (Att vara 44 år och redan ha 3 000 sidor att skriva i en självbiografi?). Knausgård tar oss med genom barndom, ungdomsår och vuxenliv, men inte i rät följd. Det är kringelikrokigt och ganska tufft. Knausgård släpper verkligen in läsaren tätt inpå livet. Och jag måste revidera mig lite: jo, jag förstår hypen, det gör jag. Men jag gillar det inte.
