Etikett: Josefine

De flesta bokbloggar jag läser har haft en enkät den senaste tiden. Jag lånar idén och svarar på frågorna jag också:

Snabbläsare eller långsamläsare? När jag väl läser läser jag snabbt. Orsaken till att det inte blir fler böcker per år är att jag inte alltid hittar lästid.

Tegelstenar eller tunnisar? Har absolut inget emot tegelstenar, men det blir ju fler böcker om de är lite tunnare …

Bibliotek eller bokhandel? Jag har återupptäckt biblioteket för e-böcker, men jag älskar fortfarande att äga böcker.

Ljudbok eller e-bok? Lätt svar! Jag har oerhört svårt att hänga med i ljudböcker.

Inbunden eller pocket? Finns inget bättre än inbundna böcker.

Vampyrer eller spöken? Ehh, inget, tack.

En i taget eller slalomläsning? Det här har jag bloggat om flera gånger. Förstår inte hur folk kan hålla på med slalomläsning.

Nytt eller gammalt? Oj, spelar ingen roll!

Bokmärke eller hundöra? Aldrig, aldrig, aldrig hundöron i mina böcker! (Däremot får en stryka under/skriva). Dessutom är bokmärken världens bästa souvenir.

Snacks eller godis? Generellt godis, men tycker mest att ätande är i vägen om jag läser.

Biografier eller memoarer? Eller based on a true story-böcker.

Skräck eller chicklit? Förstår inte skräck, inte på tv/film heller.

Soffan eller sängen? Läsa kan en göra överallt. Tex när en borstar tänderna. Men allra bekvämast är nog en fåtölj.

Inne eller ute? Se svaret ovan. För mig är tiden det enda som begränsar läsning.

Boken eller filmen? Dum fråga till en bokbloggare! 🙂

Twitter eller Facebook? Eller ännu hellre Instagram.

Goodreads eller Boktipset? Inget av det.

Kokbok eller Bakbok? Jag gillar att laga mat, och ogillar att baka men svarar bakbok. Av den enkla anledningen att jag är duktig på att laga mat och inte använder kokböcker, medan jag inte kan baka och därför behöver instruktioner i form av en bok.

Te eller kaffe? Dricker varken eller, men kan ganska mycket om kaffe pga sambon.

Nobelpriset eller Augustpriset? Men bryr mig inte särskilt mycket om något av priserna.

Som ni kanske kommer ihåg vill jag inte recensera böcker skriva av människor jag känner. Men jag vill ändå tipsa om dem!

2009-2011 jobbade jag tillsammans med Josefine Lindén. Hon pratade då om en idé till en bok hon hade, och vi andra uppmanade förstås henne att skriva boken. Det gjorde hon, och nu är den ute! Läs mer om Josefine här, och köp boken här.

När Caroline och Jonas äntligen får sin efterlängtade dotter borde lyckan vara fullkomlig. Men Caroline drabbas av förlossningsdepression och en dag släpper hon taget om det de kämpat för. Lilla Elsa överlever mirakulöst fallet från sjunde våningen men hamnar i koma. Jonas vakar vid sjukhussängen och Caroline kämpar från fängelset för att få återse sin dotter. Kommer kärleken att överleva? Kommer Elsa att vakna? Hur långt kan en mor gå i kampen för sitt barn? En mor som inte ens minns vad hon har gjort …

Tiden går så långsamt när man tittar på den är en roman om relationer som ställs på sin spets, hur kriser får oss att fatta beslut vi annars aldrig skulle snudda vid. Om hur kärleken kan övervinna allt. Eller rasera detsamma.

Hoppas ni haft en härlig påsk!

Jag har ju följt Annika Bengtsson, författare med det egna förlaget Grim. Och läst Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan. Nu är det dags för mig att läsa nummer fyra, Mellan raderna. Den damp ned i min brevlåda för typ ett år sedan men hamnade i en flyttkartong och har äntligen dykt upp igen.

Påskledighet, solvarm takterrass, sovande sambo = härlig lästid.

Förra torsdagen var jag på bokevent, Massolit förlag hade vårbloggträff. Mingel, lite mat, och så presentation av vårens böcker.

https://www.flickr.com/photos/granding/13763917524/

Sofie Sarenbrant, Manne Fagerlind, Martin Svensson (som hade mailat in sina svar och porträtterades av en förlagsanställd som gömde sig bakom ett Martinporträtt), Jenny Damberg, Marika King, Lars Wilderäng och två av killarna bakom Stalins makaroner.

* Huh, kallar jag mig själv för bokbloggelit numer? Nejdå, jag citerar bara Lars Wilderäng. 🙂

Jag läste ju Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg för någon månad sedan. Igår läste jag att uppföljaren är ute nu, och jag beställde den direkt. Det är en bok jag verkligen ser fram emot att läsa!

Så var Bokresan slut för i år. Läsande, samtal, vin, litteraturquiz, läsande, bokprat, feministiska böcker, författarbesök, läsande …

Jag är på Bokresan igen. Det började 2012, så detta är resa nummer tre och jag har varit med på alla.

Hittills har det blivit noll läsning, men är det något Bokresan lärt mig är det att jag främst uppskattar den gemensamma, enskilda läsningen dessa dagar, så det kommer nog lösa sig!

I förra inlägget skrev jag att jag satt i en sjuksal. Tyvärr gick det åt skogen. Idag har det gått en månad och kanske är det dags att börja blogga igen? Jag ska i alla fall på bok-event på imorgon.

Min tid tillbringas fortfarande på sjukhus. Återkommer. (Men läste den här i sjuksalen i helgen. Bra!)

Nu väljer jag att med berått mod trotsa rubriken. Nu blir det istället Det bästa romantiska textstycket. Och med textstycket menar jag i detta fall manuset.

Såhär skrev jag den 12 februari 2011:

Litteratur är ju inte bara böcker. Nu vill jag slå ett slag för manusarbetet. Bilden av Hollywood säger ju att manusförfattarna återfinns väldigt lågt i hierarkin och att de finns med i det pågående arbetet bara för att skriva om, skriva om, skriva om. Förhoppningsvis är det inte helt sant, för tänk vilket fantastiskt jobb de gör!

Vi har nyss avslutat ett Vita huset-maraton. 154 avsnitt, 44 dvder. 6 468 minuters ren njutning. Jag såg det när det sändes på tv, men missade en hel del. Sambon hade inte sett ett enda avsnitt, konstigt nog. Ändå var jag helt säker på att han skulle älska serien, så jag investerade glatt en tusenlapp i dvdboxen. Och det är klart att han älskade den.

Vita huset är en serie som har det mesta. Bra skådespelare, genomarbetad dekor, kul story, och ett fantastiskt manus.

När Sam och Josh vandrar genom korridorerna och pratar snabbt snabbt snabbt om viktiga politiska beslut tills de inser att de båda följer varandra och tror att den andra leder vägen. När President Bartlet svarar ”Bite me!” när han tröttnar på frågor. När CJ skäller ut journalister. Det finns hundratals – tusentals – fantastiska scener i Vita huset, och mycket av det kommer från manuset.

Aaron Sorkin har gjort ett helt makalöst jobb. Varje karaktär har en perfekt blandning av olika element och tillsammans bilder de en underbar helhet. Genier allihop, förstås, man är nog det om man har ett sådant jobb. Vi har den barska men kärleksfulla presidenten, den trogna Charlie, den skrämmande Mrs Bartlet, Donna som aldrig håller tyst, inte ens när hon råkar prata lite väl öppenhjärtligt med presidentens fru, Leo som skulle göra allt för sin president, Sam som flirtar med allt som rör sig, Toby som är sur, sur, sur, Josh som jobbar alldeles för mycket och som aldrig kan fatta att han måste visa Donna mer uppskattning och CJ, världens bästa pressekreterare. Och alla andra förstås. Underbara karaktärer som uppfunnits av Aaron Sorkin och förfinats av varje skådespelare.

Dialogen är ett annat mästerverk i Vita huset. Stort, smått, högt och lågt, säkerhetspolitik eller kärlek, allt behandlas lika bra. Och vilket tempo!

Det finns få serier som jag verkligen, verkligen gillar. Jag följer många, och jag missar inga avsnitt, men karaktärerna i Vita huset känns som mina vänner. Jag är arg på riktigt för att serien lades ned. Det är liksom inte ok att bara ta bort mina vänner sådär. Under sju säsonger har vi fått följa dem, och se hur de och deras liv utvecklats. När När Josh och Donna äntligen pussas, efter att ha trevat runt varandra i sju säsonger, skriker både sambon och jag rakt ut samtidigt som vi hoppar upp och ned i soffan. Samma sak när Josh hämtar tillbaka Sam. Det är magi, helt enkelt. Och riktigt bra litteratur.