Bok: Carl XIV Gustaf : Den motvillige monarken
Författare: Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher, Tove Meyer
Förlag: Lind & Co
Officiell sajt: Bokförlaget Lind & Co
Oj vad jag har kämpat med den här boken. Började läsa den den 24 november, och blev klar nu idag. Har nog aldrig tagit så lång tid på mig att läsa en bok. Insåg ganska snabbt att detta inte skulle bli någon ny favorit. Språket är ojämnt och slarvigt och hela boken känns som ett hafsverk.
Handlingen har nog hela Sverige koll på så den behöver jag inte gå in närmare på. Vad som överraskade nig dock var att graden av ”snaskighet” var relativt låg. Kapitlen om kungens barndom och uppväxt är intressanta, om än dåligt skrivna. Den snaskigheten som finns i boken är ingenting jämfört med det utrymme snaskigheteerna fått i medierna.
Betyg
Boken börjar med en inledning, som känns mer som ett efterord. Inledningen är alldeles för lång (håller på till sida 24!) och författarna berättar alldeles för mycket. Texten är verkligen skriven som att man ska läsa den efter att man läst boken. Dessutom tycker jag att författarna framstår som osympatiska i inledningen, och det känns som en något märklig utgångspunkt.
Som jag tidigare skrivit så är mitt språk långt ifrån perfekt, men en av mina hang ups, förutom särskrivningar, är när folk skriver/säger ”spendera tid”. Man kan bara spendera pengar, tid tillbringas. (Första gången min sambo och min pappa träffades råkade sambon säga något om att spendera tid. Han fick omedelbart en rättning av sin nya flickväns pappa och det hamrade verkligen in den språkregeln i både sambon och mig.) Den motvillige monarken skriver flera gånger om att spendera tid, till exempel på sidan 235: ”Han spenderade en stor del av sin ungdom …”.
Vad menar jag med att boken känns som ett hafsverk? Man verkar inte ha korrläst den, eller så har man korrat dåligt. På sidan 15: ”Har det handlat hämnd, tillfällig berömmelse, pengar? Självklart inte. /…/ Inte heller hämnd kan sägas vara ett syfte.” Hade man läst igenom sidan ordentligt hade man upptäckt att det var lite för många hämnd där.
Det finns ett gäng exempel på dåligt språk. Två exempel:
”Hagasessorna, alltså Margaretha, Birgitta, Désirée och Christina, levde i total okunskap om dramatiken. Barnens lekar på Haga fortsatte obekymrat som förut och mamma Sibylla verkade utåt förhålla sig lugn, men pappa Gustaf Adolf gick omkring som på nålar, Det var, berättade hon för Birgitta långt senare, en väntan som bara kunde jämföras med bombexpertens oroliga väntan innan han lyckades oskadliggöra bomben.” Vem är hon? Visst förstår man att det är Sibylla man menar, men det är inget som egentligen framgår av texten.
På sida 216 blandas han och hon och jag måste läsa om sidan för att förstå att det ska vara han hela tiden. Sånt här ska också tas hand om vid en korrgenomgång.
Genom hela boken upplever jag handlingen som förvirrad. Eller, inte handlingen kanske, utan hur handlingen är beskriven. Det hoppas fram och tillbaka mellan år och händelser och jag hänger inte riktigt med. Ibland sker hoppen mellan olika stycken, men även i samma meningar förekommer stora handlingshopp.
Jag tycker att det här är en intressant bok, och en viktig bok. Kungen är Sveriges statschef och han får ”lön” av våra skattemedel. Även om jag tycker att otrohet är en privat angelägenhet är det väldigt intressant att få ta del av kungagängets dåliga kvinnosyn. Och, som sagt, de delar som handlar om barndom och uppväxt är mycket intressanta. Tyvärr hastas det, i mitt tycke riktigt intressanta, hur Säpo, Secret Service och andra agerat, över snabbt. Jag vill veta mycket mer om det. Och, när författarna skriver saker som att kvinnor som varit med på fester med kungagänget befann sig i chock flera år efteråt och att kvinnor från festerna börjat missbruka droger/alkohol för att bearbeta de jobbiga händelserna undrar jag hur författarna kan kalla sig författare eller journalister. Sånt bör man kanske kolla upp med läkare och andra oberoende källor först?
Till sist, boken är så dåligt skriven att den känns som ett hafsverk och knappt går att ta på allvar.
