I min bokhylla

Jag läste ju Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg för någon månad sedan. Igår läste jag att uppföljaren är ute nu, och jag beställde den direkt. Det är en bok jag verkligen ser fram emot att läsa!

Så var Bokresan slut för i år. Läsande, samtal, vin, litteraturquiz, läsande, bokprat, feministiska böcker, författarbesök, läsande …

Jag är på Bokresan igen. Det började 2012, så detta är resa nummer tre och jag har varit med på alla.

Hittills har det blivit noll läsning, men är det något Bokresan lärt mig är det att jag främst uppskattar den gemensamma, enskilda läsningen dessa dagar, så det kommer nog lösa sig!

I förra inlägget skrev jag att jag satt i en sjuksal. Tyvärr gick det åt skogen. Idag har det gått en månad och kanske är det dags att börja blogga igen? Jag ska i alla fall på bok-event på imorgon.

Min tid tillbringas fortfarande på sjukhus. Återkommer. (Men läste den här i sjuksalen i helgen. Bra!)

Nu väljer jag att med berått mod trotsa rubriken. Nu blir det istället Det bästa romantiska textstycket. Och med textstycket menar jag i detta fall manuset.

Såhär skrev jag den 12 februari 2011:

Litteratur är ju inte bara böcker. Nu vill jag slå ett slag för manusarbetet. Bilden av Hollywood säger ju att manusförfattarna återfinns väldigt lågt i hierarkin och att de finns med i det pågående arbetet bara för att skriva om, skriva om, skriva om. Förhoppningsvis är det inte helt sant, för tänk vilket fantastiskt jobb de gör!

Vi har nyss avslutat ett Vita huset-maraton. 154 avsnitt, 44 dvder. 6 468 minuters ren njutning. Jag såg det när det sändes på tv, men missade en hel del. Sambon hade inte sett ett enda avsnitt, konstigt nog. Ändå var jag helt säker på att han skulle älska serien, så jag investerade glatt en tusenlapp i dvdboxen. Och det är klart att han älskade den.

Vita huset är en serie som har det mesta. Bra skådespelare, genomarbetad dekor, kul story, och ett fantastiskt manus.

När Sam och Josh vandrar genom korridorerna och pratar snabbt snabbt snabbt om viktiga politiska beslut tills de inser att de båda följer varandra och tror att den andra leder vägen. När President Bartlet svarar ”Bite me!” när han tröttnar på frågor. När CJ skäller ut journalister. Det finns hundratals – tusentals – fantastiska scener i Vita huset, och mycket av det kommer från manuset.

Aaron Sorkin har gjort ett helt makalöst jobb. Varje karaktär har en perfekt blandning av olika element och tillsammans bilder de en underbar helhet. Genier allihop, förstås, man är nog det om man har ett sådant jobb. Vi har den barska men kärleksfulla presidenten, den trogna Charlie, den skrämmande Mrs Bartlet, Donna som aldrig håller tyst, inte ens när hon råkar prata lite väl öppenhjärtligt med presidentens fru, Leo som skulle göra allt för sin president, Sam som flirtar med allt som rör sig, Toby som är sur, sur, sur, Josh som jobbar alldeles för mycket och som aldrig kan fatta att han måste visa Donna mer uppskattning och CJ, världens bästa pressekreterare. Och alla andra förstås. Underbara karaktärer som uppfunnits av Aaron Sorkin och förfinats av varje skådespelare.

Dialogen är ett annat mästerverk i Vita huset. Stort, smått, högt och lågt, säkerhetspolitik eller kärlek, allt behandlas lika bra. Och vilket tempo!

Det finns få serier som jag verkligen, verkligen gillar. Jag följer många, och jag missar inga avsnitt, men karaktärerna i Vita huset känns som mina vänner. Jag är arg på riktigt för att serien lades ned. Det är liksom inte ok att bara ta bort mina vänner sådär. Under sju säsonger har vi fått följa dem, och se hur de och deras liv utvecklats. När När Josh och Donna äntligen pussas, efter att ha trevat runt varandra i sju säsonger, skriker både sambon och jag rakt ut samtidigt som vi hoppar upp och ned i soffan. Samma sak när Josh hämtar tillbaka Sam. Det är magi, helt enkelt. Och riktigt bra litteratur.

Rubriken säger ju inte att det måste ha blivit en bra film, eller hur? 🙂 Jag gillade verkligen boken PS Jag älskar dig, men hatade filmen. Men annars har vi förstås både Borta med vinden av Margret Mitchell och Scarlett av Alexandra Ripley. Två böcker som faktiskt är ännu bättre i filmatiserad version.

Och bergen svarade av Khaled Hosseini är jag väldigt besviken på. Jag gillade både Flyga drake och Tusen strålande solar. Mycket till och med. Men Och bergen svarade lyckades jag inte ens ta mig igenom. Skrev om min besvikelse i en Facebookgrupp jag är med i, och fick kommentarer om att jag borde härda ut och läsa klart i alla fall, att den är betydligt sämre än de andra men ändå läsvärd. Och jag kämpade verkilgen. men gav upp när jag hade sextio sidor kvar. Då orkade jag helt enkelt inte. Så den boken var en riktig besvikelse!

Här vill jag förstås lista några av Giggis torra kommentarer. Men jag är inte en person som kan citat, inga citat alls. SÅ idag lämnar jag walk over.

Jag vill rada upp namn på namn på namn här. En hel lista med kraftfulla kvinnor som gör som de vill. Och jag kommer bara på två. Snälla hjälp mig, vilka fantastiska kvinnliga bokkaraktärer kommer ni på?

Giggi
Giggi är Lottas bästa vän, Lugn och trofast. Intelligent och smart. Går sin egen väg, faller inte för grupptryck. Snabbtänkt och med de bästa, mest torra och syrliga kommentarerna.

Scarlett
Ja, hon är gapig och gåpågig och självisk och väldigt mycket ute efter att behaga män. Men ändå. Scarletts främsta prioritet är alltid Scarlett.

Som vanligt har jag inte en favorit, men några jag gillar mer än andra:

– Mick i Lottaböckerna. En idéspruta som alltid får igång alla att göra de mest jobbiga/galna/roliga/slitsamma saker. En lojal modesnobb med hjärtat på helt rätt plats.

– Pappan i Lilla huset på prärien. Det var minst 20 år sedan jag läste böckerna, men han känns som en väldigt bra pappa?

– Harry Hole. En kliché: ett nedgånget, trasigt svin till geni, som man gillar.

(Och om Veronica Mars var en bok och inte en tv-serie hade hennes coola pappa definitivt platsat här).

Norska tidningen VGs version av Harry Hole

När man inte har en favoritförfattare är det ju svårt att ha en favoritbok av en favoritförfattare … Men för att följa upp:

Katarina Wennstam. Jag har läst och gillat hennes reportageböcker, men hittade till min glädje hennes romaner sommaren 2012. Så bra! De behandlar hemska problem, skrivet i romanform. Shaken Baby Syndrome, hatbrott, hustrumisshandel, sexhandel. Läs mer om dessa fantastiska böcker här. Alla är favoriter.

Emma Hamberg. Ny favorit är Rosengäddaserien. (Del ett och del två har jag skrivit om här). Emma Hambergs tidigare böcker ger jag dock inte så mycket för. Baddaren till exempel, gillade jag inte särskilt mycket.

Sara Lövestam. Allt jag har läst av denna författare har varit väldigt bra. Ingen favorit går att utse!

Har ni favoritböcker av favoritförfattare?

Sara Lövestam fotad av Josefine Lindén

Men har verkligen folk favoritförfattare? Har ni det?

Just nu är ju Emma Hamberg en favorit, liksom Sara Lövestam och Katarina Wennstam. Men att utse en enda som ”Favoriten”? Nej, det kan jag inte.

Jag börjar ångra att jag hoppade på den här dagsgrejen, speciellt eftersom jag inte läste ämnena innan. Hjälp så svårt!

Jag kan inte komma på någon bok jag en gång älskat men som jag inte älskar längre. Kan verkligen inte. Klagar till sambon och han säger ”men ta en bok du kanske vuxit ifrån?”. Så ok. Kulla-Gullaserien och serien om Cherry Ames var böcker jag verkligen älskade när jag var liten. Har jag slutat älska dem? Jag vet inte, jag har inte läst dem på många, många år. Men nu blir jag riktigt sugen. 🙂