Bok: Det är Lotta, förstås!
Författare: Merri Vik (Ester Ringnér-Lundgren)
Förlag: B. Wahlströms förlag
Sajt: Wikipedia om författaren
Lottaböckerna är en serie om 47 böcker. I seriens första bok, som skrevs 1958, är Lotta 13 år och i den sista boken får vi träffa Lottas barn.
Det är Lotta, förstås! är den första boken om Lotta. Här får vi lära känna Marie-Sofie Charlotta Månsson. Lotta är yngst av fyra syskon och bor med dem samt mamma och pappa i en lägenhet i en odefinierad stad (i verkligheten troligtvis en blandning av Norrköping och Solna).
I den här Lottaboken är julen på ingång. Det lussas och pratas julklappar och julpynt, och det bakas julkakor. Den första historien, av många, om vilken otrolig tur Lotta kan ge andra visar sig genom att hon lyckas hitta sin pappas chefs otroligt viktiga portfölj, och får en rejäl hittelön.
Lotta brukar dock inte medföra så mycket tur till sig själv, och det största klavertrampet i Det är Lotta, förstås! är när Lotta och bästisen Giggi recenserar sina lärare, sittandes bredvid skolans nya högtalarsystem, som förstås råkar vara påslaget …
Betyg:
Boken är som sagt utgiven 1958, och då var författaren 51 år, så det är inte så konstigt att den är lite gammeldags. Lotta och hennes klass lussar för sin klassföreståndare hemma i hans sovrum (tänk er något sådant idag!), mamman är hemmafru, ingen av männen gör något i hemmet, det är mamman som står för allt markarbete.
Det är klart att kvinnosynen är irriterande idag, men man måste komma ihåg att saker har förändrats och att författaren föddes 1907. Man får helt enkelt se det som ett tidsdokument, förutom en bra bok. Och som jag skrivit tidigare: vi kan ju jämföra med Astrid Lindgrens omtalade uttryck ”negerkung”. Inget vi skulle säga idag, men inget man ska döma ut Astrids hela författarskap för.
En av sakerna jag verkligen gillar med Lottaböckerna är just att det är en bra tidsskildring. Det är också skönt att Lotta tillåts växa upp, i den här första boken är hon tretton år och när vi lämnar henne 46 böcker senare har vi fått lära känna hennes barn.
Jag är också mycket förtjust i den ganska torra humor som Merrri Vik (eller Ester Ringnér-Lundgren som författaren heter på riktigt) har, och låter karaktärerna ha. De kommentarer som Lottas bästa kompis Giggi, och ibland även Lotta själv eller hennes systrar, kan säga är fantastiska. Jag skrattar ofta högt när jag läser Lottaböckerna, och att jag fortfarande älskar dem, 30 år fyllda, kan bara betyda att det blir en fyra i betyg.
