Bok: Rikitikitavi
Författare: Rikard Wolff
Förlag: Wahlström & Widstrand
I vissa fall är jag ytterst kategorisk och tycker inte att man kan sona sitt brott. Ett sådant är misshandel av sin partner. Det spelar ingen roll vad som ligger bakom. Det finns ingen ursäkt. Jag har oerhört svårt för en viss skådespelare idag, som var något av en favorit tidigare, eftersom jag vet hur han behandlade sitt ex. Jag lyssnar helst inte på musik av artister som man vet misshandlat. Och så vidare. Därför blir det oerhört jobbigt att säga att jag verkligen gillade Rikard Wolffs Rikitikitavi.
Vet inte om ni kommer ihåg det, det skrevs en hel del om det, men i boken framkommer det att Rikard blivit galen av svartsjuka och misshandlat sin partner.
”I boken berättar du om din svartsjuka och när du misshandlade din första kille, har du lärt dig att hantera din svartsjuka?
– Ja, på så sätt att jag inte längre slår någon. När rädslan att bli övergiven kommer, försöker jag vara vuxen och koka te i stället.” Rikard Wolff blir intervjuad i Arbetarbladet
Det är inte ok. Men jag gillade boken från första stund. Den är bra skriven, berättar en intressant historia och är självutlämnande.
I Rikitikitavi får vi följa Rikards liv, från barndom till idag. Han delar med sig av både glada och svåra minnen och han gör det rättframt och utan att hymla. Även när det han berättar är riktigt jobbigt.
Det finns mycket självinsikt i den här boken, och jag faller som en fura.
