Ser verkligen fram emot denna

Jag gillade Malin Persson Giolitos första bok, och har varit sugen på att läsa hennes nästa sedan jag först hörde talas om den.

Piratförlagets boksammanfattning gör inte förväntningarna lägre:
Alex Andersson är en märklig unge. Han hamnar ideligen i nya slagsmål, har svårt att koncentrera sig i skolan och sitter och somnar på lektionerna. Han pratar knappt och säger han något så svär han bara. Men en dag upptäcker hans lärare något som får henne att slå larm. Hon tror att hon har förstått varför Alex har problem.

Misstankarna tas på största allvar. Alex tvångsomhändertas av socialen och polisen inleder en brottsutredning för att ta reda på vem det är som har behandlat Alex så illa. Sophia Weber, delägare på en liten advokatbyrå i Gamla stan, utses till Alex
advokat.

Advokat Sophia Weber får aldrig företräda några massmördare, bankdirektörer eller våldtäktsmän med ordnade familjeförhållanden och bättre ekonomi än hon själv. Hon har väntat många år på den kallblodiga brottsling som hon tycker att hon förtjänar. Hennes senaste klient Alex Andersson, sju år gammal, väger inte ens trettio kilo. Han kan vare sig åtalas eller straffas, kan inte klockan och har ingen aning om vad en advokat egentligen håller på med. Ändå är det han som ska göra Sophia Weber känd.

Nu är det dags!

bara ett barn

Lottaböckerna i DN Söndag idag

Satt och läste DN Söndag till frukosten imorse. Fastnade på en krönika med rubriken ”När min smutstvätt blev allmängods”. Ryser av medlidande när skribenten berättar om en trasig resväska och kläder över ett helt rullband på Arlanda. Och hur Bo Holmström räcker henne smutsiga trosor han fångar upp. Och så sätter jag i halsen:

”Har du någonsin tagit emot ett par av dina smutsiga trosor från en rikskänd reporter inför hundratals åskådare på en flygplats? Det är då man vill minnas Lotta i Merri Viks ungdomsböcker. Hon har självförtroende nog att gå vidare efter vilken pinsamhet som helst.”

Hon fortsätter:
”Har du någonsin fått en känd popggupp att tillkalla sin tekniker för att det inte går in något ljud i din bandspelare? För att sedan höra teknikern konstatera att du glömt att sätta in mikrofonsladden i själva bandspelaren? Då är Lotta något att hålla i handen. Har du hittat en hemlig utredning i en papperskorg? Då har du stöd av ett tidigt umgänge med Lotta. Hon väjer inte för vare sig auktoriteter eller kriminella.”

Och så:
”Merri Viks Lotta är en livsglad och nyfiken journalist – närmast olidligt käck – som skapades på 60- och 70-talet. Hennes självförtroende har betytt mycket för mig, precis som Kitty-, Biggles eller Femböckerna har betytt mycket för andra barn genom de hundra år som Wahlströms givit ut sina röda och gröna ryggar.”

Och visst går Lotta vidare efter tusen pinsamheter, men först efter att ha hotat med att sluta skolan och emigrera. Det är alltid mycket drama kring Lotta.

Längre in i tidningen finns en artikel om Wahlströms utgivning under rubriken ”Hundra år av äventyr.” Störst utrymme får Lotta, men tyvärr med Fara på taket, Lotta. Det är ju visserligen min favorit, men samtidigt en väldigt annourlunda bok jämfört med de andra 46 i Lotta-serien.

DN om Lotta

DN om Lotta

Lotta slår till: en mellanbok

Bok: Lotta slår till
Författare: Merri Vik (Ester Ringnér-Lundgren)
Förlag: B. Wahlströms förlag
Sajt: Wikipedia om författaren

Nu är det höst. Höstterminen börjar med buller och brak när Lotta (som vanligt) är för ouppmärksam på lektionerna och tvingas byta plats. Hon tycker det är mindre kul att sitta precis framför katedern och gör sitt bästa för att få flytta därifrån. Samtidigt utspelar sig en av Lottaböckernas klassiska jakter, denna gång är det två böcker som förväxlas och för att förhindra att en docent i litteraturhistoria får en bok om ”75 sätt att tillaga strömming” jagar Lotta och Giggi stan runt.

Lotta hinner även charma en gammal patron och vara barnvakt åt ett riktigt busfrö.

5

Betyg:
Det här är en mellanbok, tycker jag. Varken titeln eller omslaget gör att jag kommer ihåg vad boken handlar om, trots att jag läst den flera gånger. Men en Lottabok är ju alltid en Lottabok, så:

betyg

Både upp och ned i bokvärlden

Det händer saker på bokmarknaden. Den stora amerikanska bokhandelskedjan Borders lämnat in konkurspapper. Jag älskar att ströva i bokaffärer, men har konstigt nog inget särskilt förhållande till just Borders fast jag bott i New York. Jag hängde väl mer på Barnes & Noble.

Samtidigt slog både Norsteds och Bonnierförlagen rekord år 2010.

Nygammal inriktning på Akademibokhandeln

Akademibokhandeln ska ändra inriktning, och gå tillbaka till rötterna, läser jag på DN. Man ska sluta betona låga priser och istället satsa på ”kvalitet och information”. Jag köper mycket billiga böcker, men det är ju internet perfekt för och jag ser verkligen fram emot nya Akademibokhandeln.

Tipstack till @gregerklingwall.

Paris, Berlin, Marrakech …

Läser Expressen Res och blir sugen på att resa. Inte för de härliga resmålen de beskriver, utan på grund av boktipsen man får!

Vad sägs om ett ”Praktfullt praktverk om Paris”? Taschen’s Paris ska, enligt Res, vara en 400 sidor underbar guide. Jag har bara sett omslaget, men det ser helt fantastiskt ut!

Res tipsar också om Carl-Johan Vallgrens ”Berlin på 8 kapitel”, som de beskriver som en ”ömsint beskrivning av Berlin”.

Böcker

Jag har varken Paris- eller Berlinplaner just nu utan ägnar mitt reseläsande åt denna:

marrakech

När Josh och Donna äntligen pussas skriker vi båda rakt ut samtidigt som vi hoppar upp och ned i soffan

Litteratur är ju inte bara böcker. Nu vill jag slå ett slag för manusarbetet. Bilden av Hollywood säger ju att manusförfattarna återfinns väldigt lågt i hierarkin och att de finns med i det pågående arbetet bara för att skriva om, skriva om, skriva om. Förhoppningsvis är det inte helt sant, för tänk vilket fantastiskt jobb de gör!

Vi har nyss avslutat ett Vita huset-maraton. 154 avsnitt, 44 dvder. 6 468 minuters ren njutning. Jag såg det när det sändes på tv, men missade en hel del. Sambon hade inte sett ett enda avsnitt, konstigt nog. Ändå var jag helt säker på att han skulle älska serien, så jag investerade glatt en tusenlapp i dvdboxen. Och det är klart att han älskade den.

Vita huset är en serie som har det mesta. Bra skådespelare, genomarbetad dekor, kul story, och ett fantastiskt manus.

När Sam och Josh vandrar genom korridorerna och pratar snabbt snabbt snabbt om viktiga politiska beslut tills de inser att de båda följer varandra och tror att den andra leder vägen. När President Bartlet svarar ”Bite me!” när han tröttnar på frågor. När CJ skäller ut journalister. Det finns hundratals – tusentals – fantastiska scener i Vita huset, och mycket av det kommer från manuset.

Aaron Sorkin har gjort ett helt makalöst jobb. Varje karaktär har en perfekt blandning av olika element och tillsammans bilder de en underbar helhet. Genier allihop, förstås, man är nog det om man har ett sådant jobb. Vi har den barska men kärleksfulla presidenten, den trogna Charlie, den skrämmande Mrs Bartlet, Donna som aldrig håller tyst, inte ens när hon råkar prata lite väl öppenhjärtligt med presidentens fru, Leo som skulle göra allt för sin president, Sam som flirtar med allt som rör sig, Toby som är sur, sur, sur, Josh som jobbar alldeles för mycket och som aldrig kan fatta att han måste visa Donna mer uppskattning och CJ, världens bästa pressekreterare. Och alla andra förstås. Underbara karaktärer som uppfunnits av Aaron Sorkin och förfinats av varje skådespelare.

Dialogen är ett annat mästerverk i Vita huset. Stort, smått, högt och lågt, säkerhetspolitik eller kärlek, allt behandlas lika bra. Och vilket tempo!

Det finns få serier som jag verkligen, verkligen gillar. Jag följer många, och jag missar inga avsnitt, men karaktärerna i Vita huset känns som mina vänner. Jag är arg på riktigt för att serien lades ned. Det är liksom inte ok att bara ta bort mina vänner sådär. Under sju säsonger har vi fått följa dem, och se hur de och deras liv utvecklats. När När Josh och Donna äntligen pussas, efter att ha trevat runt varandra i sju säsonger, skriker både sambon och jag rakt ut samtidigt som vi hoppar upp och ned i soffan. Samma sak när Josh hämtar tillbaka Sam. Det är magi, helt enkelt. Och riktigt bra litteratur.

Och om någon är nyfiken på hur det gick till när Josh och Donna äntligen pussades, efter sju säsonger, kan ni titta här: http://korta.nu/z3vg6

Ett avbrott för Helena

Trots att jag är mitt inne i Galaprinsessor (hjälp så dålig!) gör jag ett avbrott för att läsa Helena Henschens I skuggan av ett brott. Det är nämligen nästa bokcirkelbok.

Jag har läst boken en gång förr, men det var 2005 så ska bli kul att läsa om den. Med tanke på att Helena Henschen nyligen dött är vi nog många som läser henne just nu, även om bokcirkeln valde boken medan hon fortfarande levde.

Läs även DNs raka artikel om hennes död och Expressens minneskåseri.

En bokcirkel för Lotta

Jag är med i två bokcirklar. Den första i har inget tema alls, utan den vi är hos (olika medlemmar varje gång) får välja bok helt fritt. Hittills har det blivit Salman Rushdie, Mario Vargas Llosa och Helena Henschen. Den andra har ett mycket tydligt tema: Lottaböckerna av Ester Ringnér-Lundgren.

Första träffen i Lottabokcirkeln skedda i veckan som gick. Jag hade kanske en misstanke om att det skulle bli lite stelt och svårpratat. Plötsligt skulle sju personer som aldrig träffats/träffas en gång per år, sitta i timmar och diskutera flickböcker. Men det gick utmärkt! Det var inte tyst i många sekunder och diskussionen blev riktigt bra.

I Lottabokcirkeln läser vi fyra böcker till varje tillfälle. Och allt jag läser ska jag ju recensera här på I min bokhylla. Med Lottaböckerna är det svårt. Jag har ju så mycket hjärta förknippat med Lottaböckerna att det blir svårt att skriva konstruktiva recensioner. Jag kan redan nu förvarna om att alla Lottaböcker by default får fyra Kibokos.

Sex böcker på nyligen läst-hyllan

När jag ska ”snabbrecensera” en bok försöker jag göra det direkt jag har läst ut den, för att jag har allt färskt i minnet men även för att känna att jag får gå vidare. Just nu har jag sex böcker på hyllan för nyligen lästa, som jag inte skrivit om här än. Det börjar bli kaos i hjärnan. 🙂

Är filmen någonsin bättre än boken?

Ett vanligt samtalsämne bland oss som gillar böcker är ju böcker som blivit filmer. De flesta samtalen går ut på att filmatiseringen i fråga inte blev bra, och meningar som ”boken är sååå mycket bättre” är vanliga.

Jag tillhör absolut dem som tycker att böckerna är bättre än filmerna. Just nu kan jag inte komma på en enda film som varit bättre än boken …

Mitt värsta exempel på när en bra bok blir en dålig film är PS I Love You. Boken är skriven av Cecilia Ahern och filmen av Richard LaGravenese och Steven Rogers.

Boken är väldigt bra, otroligt gripande och jag grät så mycket att jag inte kunde andas (inga vackra stilla tårar där inte). Filmen gör mig bara förbannad.

Hollys man Gerry får cancer. En jobbig sjukdomsperiod senare dör han, och Holly blir helt förkrossad. Men så börjar det dyka upp brev till henne. Brev från Gerry. Han ger henne uppgifter. Att gå på en dejt, att ha roligt, att fixa lampan som de alltid hade problem med. Gerrys brev hjälper Holly att komma vidare, att ta tag i sitt liv och bli lycklig igen. Eller, enligt bokens handling är det så.

I filmen har hon en man som dör, hon blir ledsen, får brev, hittar en ny kille och blir lycklig. Typ.

Vad tycker du om böcker som blir filmer? Har du bra eller dåliga exempel?