Satt och läste DN Söndag till frukosten imorse. Fastnade på en krönika med rubriken ”När min smutstvätt blev allmängods”. Ryser av medlidande när skribenten berättar om en trasig resväska och kläder över ett helt rullband på Arlanda. Och hur Bo Holmström räcker henne smutsiga trosor han fångar upp. Och så sätter jag i halsen:
”Har du någonsin tagit emot ett par av dina smutsiga trosor från en rikskänd reporter inför hundratals åskådare på en flygplats? Det är då man vill minnas Lotta i Merri Viks ungdomsböcker. Hon har självförtroende nog att gå vidare efter vilken pinsamhet som helst.”
Hon fortsätter:
”Har du någonsin fått en känd popggupp att tillkalla sin tekniker för att det inte går in något ljud i din bandspelare? För att sedan höra teknikern konstatera att du glömt att sätta in mikrofonsladden i själva bandspelaren? Då är Lotta något att hålla i handen. Har du hittat en hemlig utredning i en papperskorg? Då har du stöd av ett tidigt umgänge med Lotta. Hon väjer inte för vare sig auktoriteter eller kriminella.”
Och så:
”Merri Viks Lotta är en livsglad och nyfiken journalist – närmast olidligt käck – som skapades på 60- och 70-talet. Hennes självförtroende har betytt mycket för mig, precis som Kitty-, Biggles eller Femböckerna har betytt mycket för andra barn genom de hundra år som Wahlströms givit ut sina röda och gröna ryggar.”
Och visst går Lotta vidare efter tusen pinsamheter, men först efter att ha hotat med att sluta skolan och emigrera. Det är alltid mycket drama kring Lotta.
Längre in i tidningen finns en artikel om Wahlströms utgivning under rubriken ”Hundra år av äventyr.” Störst utrymme får Lotta, men tyvärr med Fara på taket, Lotta. Det är ju visserligen min favorit, men samtidigt en väldigt annourlunda bok jämfört med de andra 46 i Lotta-serien.
