Litteratur är ju inte bara böcker. Nu vill jag slå ett slag för manusarbetet. Bilden av Hollywood säger ju att manusförfattarna återfinns väldigt lågt i hierarkin och att de finns med i det pågående arbetet bara för att skriva om, skriva om, skriva om. Förhoppningsvis är det inte helt sant, för tänk vilket fantastiskt jobb de gör!
Vi har nyss avslutat ett Vita huset-maraton. 154 avsnitt, 44 dvder. 6 468 minuters ren njutning. Jag såg det när det sändes på tv, men missade en hel del. Sambon hade inte sett ett enda avsnitt, konstigt nog. Ändå var jag helt säker på att han skulle älska serien, så jag investerade glatt en tusenlapp i dvdboxen. Och det är klart att han älskade den.
Vita huset är en serie som har det mesta. Bra skådespelare, genomarbetad dekor, kul story, och ett fantastiskt manus.
När Sam och Josh vandrar genom korridorerna och pratar snabbt snabbt snabbt om viktiga politiska beslut tills de inser att de båda följer varandra och tror att den andra leder vägen. När President Bartlet svarar ”Bite me!” när han tröttnar på frågor. När CJ skäller ut journalister. Det finns hundratals – tusentals – fantastiska scener i Vita huset, och mycket av det kommer från manuset.
Aaron Sorkin har gjort ett helt makalöst jobb. Varje karaktär har en perfekt blandning av olika element och tillsammans bilder de en underbar helhet. Genier allihop, förstås, man är nog det om man har ett sådant jobb. Vi har den barska men kärleksfulla presidenten, den trogna Charlie, den skrämmande Mrs Bartlet, Donna som aldrig håller tyst, inte ens när hon råkar prata lite väl öppenhjärtligt med presidentens fru, Leo som skulle göra allt för sin president, Sam som flirtar med allt som rör sig, Toby som är sur, sur, sur, Josh som jobbar alldeles för mycket och som aldrig kan fatta att han måste visa Donna mer uppskattning och CJ, världens bästa pressekreterare. Och alla andra förstås. Underbara karaktärer som uppfunnits av Aaron Sorkin och förfinats av varje skådespelare.
Dialogen är ett annat mästerverk i Vita huset. Stort, smått, högt och lågt, säkerhetspolitik eller kärlek, allt behandlas lika bra. Och vilket tempo!
Det finns få serier som jag verkligen, verkligen gillar. Jag följer många, och jag missar inga avsnitt, men karaktärerna i Vita huset känns som mina vänner. Jag är arg på riktigt för att serien lades ned. Det är liksom inte ok att bara ta bort mina vänner sådär. Under sju säsonger har vi fått följa dem, och se hur de och deras liv utvecklats. När När Josh och Donna äntligen pussas, efter att ha trevat runt varandra i sju säsonger, skriker både sambon och jag rakt ut samtidigt som vi hoppar upp och ned i soffan. Samma sak när Josh hämtar tillbaka Sam. Det är magi, helt enkelt. Och riktigt bra litteratur.
Och om någon är nyfiken på hur det gick till när Josh och Donna äntligen pussades, efter sju säsonger, kan ni titta här: http://korta.nu/z3vg6