Jag har blivit ombedd att, som gästskribent, skriva ett längre inlägg om min bibliotekstid som barn.
Som jag skrev i min kommentar blev jag tidigt en trägen biblioteksbesökare. Kunde läsa redan vid sex års ålder och böckerna hemma räckte inte långt. Någon, kanske min lärarinna, tipsade mig om biblioteket i Örby. En del i litet rött hus på skolgården till Örby skola. Vilken lycka!
Pappa var snäll och skjutsade mig varannan vecka (har för mig att lånetiden var två veckor). Eftersom jag lånade många böcker varje gång kunde jag vid 8-9 års ålder inte åka kommunalt.
Att komma in och känna doften av böcker. Gå förbi hyllorna, kolla favoritförfattare, ta fram en bok och läsa resumén på baksidan. Hitta nya författare.
På hösten 1964 berättade den snälla tanten som stod bakom disken att hon föreslagit mig till något som hette Svenska Dagbladets Bokpris ”för visat läsintresse och gott bokval”. Så den 22/12 samma år åkte mamma och jag till Svenskan för att hämta priset. Har för mig att det var i nuvarande DN-huset. Vi åkte i alla fall spårvagn till ett ställe jag aldrig varit vid.
Vi kom in, blev välkomnande och fick ta för oss av saft (läsk?), kaffe och kaffebröd. Vi var förstås flera, mest tjejer i min ålder. Därefter blev vi uppropade med namn och fick komma fram och hämta priset, en bok förstås (Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren). Kommer ihåg att jag var så stolt. Jag, utvald bland alla bibliotekslånande ungar. Ja i alla fall på Örby-biblioteket.
Vad jag läste?
Började säkert med den tidens barnböcker: Agaton Sax, Pelle Svanslös, Ture Sventon, Hedenhös, Mary Poppins. Fortsatte med Astrid Lindgren, förstås, Enid Blyton, Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla, Indianböcker (bl a Hjortfot), hästböcker (bl a Svarta Hingsten), Laura Ingalls Wilder, Jules Verne, Dumas och Charles Dickens. Gillade även att läsa böcker som handlade om elever på internatskola i England.
–
Tack till Monica, min mamma, för att du ville berätta! Det är lätt att förstå var jag fått min läslust från …