Det började lite segt. Medan min bror kunde läsa redan när han var fyra år, kunde jag knappt ljuda mig genom en mening när jag började i ettan. Jag ville helt enkelt inte. Det var tråkigt att läsa, hade jag bestämt. Efter en liten tid i skolan (några veckor?) kallades en speciallärare in för att arbeta extra med alla som hade problem med läsningen. Den kvällen gick jag hem och läste en hel Lotta-bok. (Lotta-bok? Det blir ett helt eget inlägg längre fram).
Och så har det fortsatt. I mellanstadiet skulle vi rapportera in att vi läst tio sidor i valfri bok varje kväll. När jag på fem dagar presenterat lika många böcker gav läraren upp och min rapporteringsplikt upphörde.
Jag kommer från en läsande familj (säkert därför jag var anti i början) och under uppväxttiden hände det ofta att mamma, brorsan och jag satt i olika hörn av lägenheten och läste – en hel helg.
Läsningen har fortsatt och nu startar jag en bokblogg.