Vän med en författare

Läste på Malin Persson Giolitos blogg att hon skaffat Facebook. Hon ville bli pokead eller nåt. Jag tyckte det kändes märkligt att bara bli vän med henne, vi känner ju inte varandra, så jag skickade ett FB-mail till henne och undrade om hon ville bli vän med en trogen bloggläsare. Några minuter senare fick jag ett trevligt svar och ett friend request. Så nu är jag FB-vän med den coola Malin, som jobbar i Bryssel, bloggar och skriver böcker.

(Och till mina vänner som är författare; ni är också coola och duktiga. Men i min värld är ni främst vänner och i andra hand författare. :))

En överstrykningspenna och en bokkatalog

När jag var liten var böcker dyrt. Så när andra pratar om leksakskatalogen och en överstrykningspenna inför julönskningarna så minns jag bokreakatalogen och en överstrykningspenna. Det glättiga pappret, pennan mamma tagit hem från jobbet och så alla härliga böcker. Och förstås lyckan när mamma kom hem från bokrean med en påse till mig.

Några år senare infördes ”den stora momsdagen” (mitt ord, inget utbrett begrepp vad jag vet) och dåsänktes momsen på böcker, från 25% till 6%, under en dag. Då hade jag blivit äldre och mamma och jag brukade åka till en bokhandel tillsammans. Ofta handlade vi tjugo böcker var.

1 januari 2002 infördes 6%-ig moms på böcker som standard. Det är förstås underbart och helt rätt (även om böckerna inte blev så billiga som man trodde) men jag kan ändå sakna de där magiska stunderna med överstrykningspennan.

En shopaholic säger ja: både kvinno- och mansförnedrande

Bok: En shopaholic säger ja
Författare: Sophie Kinsella
Förlag: Damm Förlag
Officiell sajt: Sophiekinsella.co.uk

När jag hittade den här boken, inbunden för 39 kronor, kändes det som ett kap. Trots att jag läst en av de andra i Shopaholicserien, och inte tyckte om den, trodde jag att detta skulle vara en perfekt bok för ett höstlov på landet. Men inte.

En shopaholic säger ja handlar om Becky Bloomwood, en brittiska som bor i New York och jobbar på varuhuset Barneys som personlig shoppare. Becky är sambo med Luke, en rik workaholic med mammaissues. Som man förstår av bokens titel friar Luke. Beckys söta, brittiska förortsmamma börjar planera ett sött, brittiskt förortsbröllop. Lukes mamma börjar planera ett 5th Avenue-, Tiffanys-, The Plaza-, Manhattanbröllop. Och Becky låter dem båda hållas.

Luke jobbar och Becky har panik för de två bröllopen. Men aldrig att hon skulle berätta för Luke, han är ju man och varken vill eller ska bry sig om sitt eget bröllop.

Storyn kan kännas som vilken chick lit som helst, men även om chic lit är en utskälld (det är bara fjantiga historier i rosa fluffiga omslag) genre, behöver inte böckerna vara förnedrande, förminskande och nedlåtande.

För det är vad En shopaholic säger ja är, en förnedrande, förminskande och nedlåtande bok, mot både kvinnor och män. Becky lurar sin fästman gång på gång, både gällande de två bröllopen men även genom att gömma sina shoppingpåsar och till slut genom att se till så att de skriver ett avtal på att kjolar ska ingå i hushållsbudgeten. Herregud.

Betyg:
En shopaholic säger ja är en skitbok. Den förstör, för den redan utsköljda genren chic lit, för män och för kvinnor. För det är klart att det sitter tjejer runt om i världen och tänker att det är ok att ljuga om vad de köper för hushållets gemensamma pengar, som tycker att det är ok att stänga ute sin man från bröllopsplanering och som får extra bekräftelse av en sådan här bok.

Böcker kan, och i vissa fall ska, provocera. Men den här boken provocerar på helt fel sätt.

betyg

Gästskribent: Som 11-åring vann jag bokpris för ”visat läsintresse och gott bokval”

Jag har blivit ombedd att, som gästskribent, skriva ett längre inlägg om min bibliotekstid som barn.

Som jag skrev i min kommentar blev jag tidigt en trägen biblioteksbesökare. Kunde läsa redan vid sex års ålder och böckerna hemma räckte inte långt. Någon, kanske min lärarinna, tipsade mig om biblioteket i Örby. En del i litet rött hus på skolgården till Örby skola. Vilken lycka!

Pappa var snäll och skjutsade mig varannan vecka (har för mig att lånetiden var två veckor). Eftersom jag lånade många böcker varje gång kunde jag vid 8-9 års ålder inte åka kommunalt.

Att komma in och känna doften av böcker. Gå förbi hyllorna, kolla favoritförfattare, ta fram en bok och läsa resumén på baksidan. Hitta nya författare.

På hösten 1964 berättade den snälla tanten som stod bakom disken att hon föreslagit mig till något som hette Svenska Dagbladets Bokpris ”för visat läsintresse och gott bokval”. Så den 22/12 samma år åkte mamma och jag till Svenskan för att hämta priset. Har för mig att det var i nuvarande DN-huset. Vi åkte i alla fall spårvagn till ett ställe jag aldrig varit vid.

Vi kom in, blev välkomnande och fick ta för oss av saft (läsk?), kaffe och kaffebröd. Vi var förstås flera, mest tjejer i min ålder. Därefter blev vi uppropade med namn och fick komma fram och hämta priset, en bok förstås (Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren). Kommer ihåg att jag var så stolt. Jag, utvald bland alla bibliotekslånande ungar. Ja i alla fall på Örby-biblioteket.

Vad jag läste?
Började säkert med den tidens barnböcker: Agaton Sax, Pelle Svanslös, Ture Sventon, Hedenhös, Mary Poppins. Fortsatte med Astrid Lindgren, förstås, Enid Blyton, Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla, Indianböcker (bl a Hjortfot), hästböcker (bl a Svarta Hingsten), Laura Ingalls Wilder, Jules Verne, Dumas och Charles Dickens. Gillade även att läsa böcker som handlade om elever på internatskola i England.


Tack till Monica, min mamma, för att du ville berätta! Det är lätt att förstå var jag fått min läslust från …

Höstlov på landet

På fredag kväll åker vi till landet för höstlov. Vi ska vara där en hel vecka. Planerar och antar att det kommer bli en hel del läsning, men vill inte bara fastna i böckernas värld. Därför tar jag bara med mig En shopaholic säger ja av Sophie Kinsella och Höstoffer av Mons Kallentoft samt en hel hög magasin.

Borde det inte heta en shopoholic förresten?

9173511005