Etikett: Josefine

Dagens fundering

Jag och en kompis har precis startat en liten, analog bokcirkel. Första träffen är i mitten av november. Nu funderar jag på när jag ska sätta igång med boken?

Under mina korta medlemskap i andra bokcirklar har jag börjat några dagar innan och inte riktigt hunnit klart. Det är inte en kul känsla så jag vill inte börja försent. Samtidigt vill jag ha den färsk i minnet så kan inte bli klar med den för långt innan. Då hinner jag dessutom påbörja en ny bok och det riskerar att bli rörigt.

Den aktuella boken fanns i min olästahylla, och jag har ett inneboende motstånd mot den. (Perfekt tillfälle att ”tvinga” sig att läsa den.) Om jag börjar tio dagar före? Känns som lite längre tid än jag egentligen vill, men inte alltför lång tid. Så får det bli.

Flickan med snö i håret: en trevlig deckare

Bok: Flickan med snö i håret
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum
Officiell sajt: bokförlaget Forums författarsida

Jag har, av och till, följt Ninni Schulmans blogg Dagarna. (Av när hon varit på plattformar som saknat rss-stöd). Jag gillar henne, och jag gillar hennes sätt att skriva. Flickan med snö i håret är en bra, trevlig deckare. Men jag tycker inte den sticker ut i jämförelse med någon av de andra deckarförfattarna vi har i Sverige just nu.

Ett stort problem med boken är att det finns alldeles för många karaktärer som presenteras med för- och efternamn. Först på sidan 94 hänger jag med något sånär men det dröjer ända till sidan 140 innan jag känner att jag har koll. När jag skulle skriva denna text tog det mig några minuter att komma på att huvudpersonen heter Magdalena …

Hur som helst, journalisten Magdalena, som har gått igenom en jobbig skilsmässa, tar med sig sonen och flyttar hem till den värmländska ort hon föddes i. Hon har förväntat sig en viss typ av jobb (en ensam reporter på en lokalredaktion i en mindre ort vet ofta vad som väntar) men kastas snabbt in i en härva av mord och traffiking. Både som reporter och vittne. Samtidigt får vi följa hennes familjeliv med son, vänner, idiotisk exman och ny kärlek.

Men det är som sagt många människor mer i boken, och även om Magdalena är klar huvudroll får vi följa andra karaktärer också. Äktenskap som rämnar, tonårsproblem, brist på sällskap, frustration. Den vanliga svenska mixen alltså.

Det märks att Ninni bott i en mindre ort. Hennes beskrivningar är mycket hemtama. Till och med jag, stockholmare ut i fingerspetsarna, känner igen den lilla orten med min erfarenhet av farmors Kopparberg. Pizzeria, flerfamiljshus som rivs … Ninni har stor erfarenhet som journalist, och det märks tydligt på hur bra hon hanterar Magdalenas yrke. Språket flyter på bra, men efter ha läst Ninni i några år förväntar jag mig inget annat heller.

Jag gillar boken, jag gillar storyn, men den skiljer sig inte mycket från alla andra deckare.

Betyg:
Helt klart en 3:a. Boken är bra, och fast den handlar om hemskheter som mord och traffiking känns den trevlig. Men den sticker inte ut.

betyg

Att hitta lästid

Jag började ju läsa Flickan med snö i håret för några dagar sedan och trots att det är en snabbläst bok har jag inte kommit långt. Problemet är att jag har svårt att hitta lästid.

Jag lägger mig alldeles för sent för att kunna läsa mer än några sidor. På kvällen har jag fullt upp och på dagen jobbar jag. Min tidigare längsta lästid, på tunnelbanan, har försvunnit helt. Eftersom jag numer har en (trots allt) tung Ipad i väskan finns där inte rum för en bok.

När läser du?

Biblioteken och jag

Jag växte upp i en förort till Stockholm (förort och förort, det ligger fyra kilometer från innerstan). Som jag tidigare berättat var vi en bokslukarfamilj och många av böckerna lånade vi. Ibland åkte vi till Medborgarplatsens bibliotek, men framförallt var vi stammisar på Bokbussen. Bokbussen kom då och då (en gång i månaden?) och var helt enkelt ett bibliotek i miniformat. Vi gick dit med stora bärkassar varje gång. En fantastisk känsla!

Under mina barndomssomrar i Skåne var biblioteket i Kristianstad min bästa vän. Även dit åkte jag med stora papperskassar fyllda.

När jag pluggade använde jag förstås skolbiblioteken, vilken lyx att sådant finns, och de stora biblioteken. I gymnasiet någon gång upptäckte vi även Riksdagsbiblioteket, som förutom bra referenslitteratur ståtade med lånedatorer och gratis internet. Ovärderligt på den tiden! Nu har jag inte besökt ett bibliotek på flera år, kanske dags att börja igen.

Hur ser din bibliotekshistoria ut?

Mina älskade Lottaböcker

Vi har ju redan diskuterat om böcker har olika värde. Jag skrev då att jag är trött på att behöva försvara vad jag läser.

Som jag skriver i programförklaringen till I min bokhylla: ”Jag skriver om de böcker jag råkar läsa, och det är ofta inte de senaste. /…/ Jag köper lika mycket böcker på Konsum som på Adlibris eller i en bokaffär. Här blandas högt och lågt. Chick lit och biografier, deckare och memoarer. Drama och fantasy. I min bokhylla finns det mesta. I min bokhylla är inte en litteraturblogg, det är en bokblogg.”

Några av de viktigaste böckerna för mig har varit Lottaböckerna. Böcker många skäms över att läsa. Jag känner till och med människor som är med i samma litterära sällskap gällande dessa böcker som jag, som gömmer undan böckerna och inte vill ha dem i sin bokhylla.

Lottaböckerna är en serie om 47 böcker, skrivna mellan 1958 och 1989. Författaren heter Ester Ringnér-Lundgren (1907-1993), men böckerna är skrivna under pseudonymen Merri Vik. Lottaböckerna har sålts i över två miljoner exemplar, och Ester har totalt gett ut över 100 titlar som sålt i över tre miljoner ex.

Lottaböckerna tillhör den utskällda kategorin ”flickböcker”. Jag tänker inte skriva långt om flickbokens vara eller inte vara (men om ni är intresserade av sådana texter, klicka här så får ni Googleresultat på Flickböcker), men jag kan konstatera att DN sammanfattar fördomarna rätt bra i meningen (som inte handlar om Lottaböckerna) ”Rosa bok, men trots det en seriös ungdomsbok och ingen romantisk flickbok.” (I artikeln klicka Nio moderna flickböcker från 2009). Rosa romantik var nog det sista jag tänkte på när jag läste Lotta. Istället blev Lotta min idol.

Lotta är inte alls som jag. Hon är slarvig och rörig. Hon glömmer och tappar bort saker. Då är jag mer lik hennes bästa vän Giggi. Ordningsam, lugn och logisk. Men i Giggis karriärsdrömmar kände jag inte igen mig, någon läkare ville jag inte bli. Lottas planer, däremot, de passade mig. (Lotta ville bli journalist och hamnade så småningom på bokförlag).

Det var Lottaböckerna som gjorde att jag började läsa. Och när jag väl börjat gick det inte att sluta. Jag fick överta mammas böcker och fortsatte köpa de nyutkomna. Genom åren har jag lyckats samla på mig alla 47. Genom Lottaböckerna har jag lärt mig en hel del, haft kul, haft bra sällskap och till och med fått vänner.

Självklart är inte allt bra i Lottaböckerna. Det är enbart kvinnor som gör hushållssysslor och jag kan inte komma på en enda karaktär med invandrarbakgrund. Men samtidigt, böckerna började skrivas 1958 och skrevs av en kvinna född 1907. Det känns ganska självklart att de är skrivna ur hennes perspektiv. (Och så kan vi ju jämföra med Astrid Lindgrens omtalade uttryck ”negerkung”. Inget vi skulle säga idag, men inget man ska döma ut Astrids hela författarskap för).

Lottaböckerna innehåller framförallt glädje. Och vem kan motstå 47 glädjepiller?

Vad ska jag läsa nu?

Jag är ju klar med Trasig, och har svårt att bestämma mig för vad jag ska läsa nu. Jag har väl ca 30 böcker i min olästhög. Kanske kan ni hjälpa mig att välja? Här är ett axplock (alla böcker är länkade så man kan klicka och se vad böckerna handlar om):

Lite mer om mig

På Hellre barfota än boklös. (som i sin tur hittat den hos Bokstävlarna) hittar jag en enkät. Den handlar inte bara om böcker, men i alla fall:

Senaste:
Boken du läste ut? Trasig av Shy Keenan
Boken du påbörjade? Har inte påbörjat någon ny bok efter Trasig än.
Filmen du såg? Wall Street: Money Never Sleeps
Kulinariska upptäckten? 30 år gammal har jag precis upptäckt kronärtskockan. Supergott! Men den ska vara lite al dente.
TV-serien du började följa? Top Chef: Just Desserts. Himmelskt.
Klädesplagget du köpte? En svart minikofta med spets och glitter. Snyggare än den låter.
Saken du skrattade åt? Mina kollegor. Två vuxna män som tjafsade och lät som ett gift gammalt par hela dagen igår.

Nytt från Robert Karjel

Läste i DN Söndag att Robert Karjel kommer med en ny bok. Jag läste hans Gå över gränsen 1997, men har helt missat att boken var det årets näst mest säljande spänningsroman. Jag har även missat han han kommit med fler böcker – Skuggan av floden 1999 och De hängdas evangelium 2005 samt De redan döda i år.

Ett snabbt besök på Bokbörsen och nu är de på väg till mig.

Trasig: stark story som slarvas bort

Bok: Trasig
Författare: Shy Keenan
Förlag: Bra Böcker
Officiell sajt: Shykeenan.com

Inledningen i Trasig av Shy Keenan högg tag i mig: ”Hej, jag heter Shy Keenan, jag föddes och söndertrasades i Birkenhead…”. Jag, som är en riktig sucker för sanna historier, fastnade förstås direkt.

Shy Keenan, eller Karen som hon egentligen heter, fick en dålig start på livet. Hennes mamma tyckte mest att det var jobbigt med en unge, och hon lämnades ensam i sin säng under lång tid. Utan mat, dryck, blöjbyten eller mänsklig värme fick hon snart utslag och sår över hela kroppen. Hennes pappa? Han försökte tända eld på lägenheten när hon var fast där inne.

Mamman inser att pappan till Shy inte kan ge henne mycket och träffar ”Blankhuvudet”. Snabbt blir Shy liv ännu sämre. Hon är fortfarande ett litet barn, bara några år gammal, men blir utsatt för övergrepp; sexuella, fysiska, psykiska. Och förstås får hon veta att massa hemska saker kommer ske om hon berättar något.

Övergreppen fortsätter. Blankhuvudet börjar bjuda in kompisar för att även de ska få våldta Shy. Han börjar även förgripa sig på hennes lillasyster, vilket Shy försöker stoppa genom att ta systerns plats. När Shy vid några (ytterst få) tillfällen försöker slå larm råkar hon alltid mer illa ut, och ingen tror henne.

Blankhuvdet börjar sälja henne till pedofilligor när hon är cirka tio år. Vid fjorton års ålder skickar föräldrarna henne till olika anstalter. Då har Shy redan blivit sviken av socialtjänsten i flera år och ingen tror på henne. Inställningen är istället att hon är en snuskig flicka som förgriper sig på sin styvfar (!). Inga ”vanliga” anstalter vill ta emot ett sådant barn, så hon hamnar hos anstalter som leds av förbrytare och hon råkar ut för övergrepp på övergrepp.

Shy blir äldre, rymmer till London och blir kriminell. När hon inser att Blankhuvudet fortfarande håller på, med nya barn känner hon att hon måste försöka igen. Hon larmar media och hennes fall blir grunden till Storbritanniens största pedifolhärveavslöjande någonsin.

Språket är rakt och enkelt. Hon beskriver sitt liv, inklusive känslor och övergrepp, otvunget och osentimentalt utan att ta i. Åtminstone jag blir mycket mer berörd av att höra en hemsk story berättad rakt upp och ned än när författaren tar i, som för att väcka medkänsla.

Men mitt i boken, när hon säljs till ligor, slutar boken vara bra. Hittills har Shy beskrivit vad som hänt på ett ingående sätt. Inte ingående som i ”all the gory details” men man har fått ta del av hela hennes liv. Nu blir det mer ”och så såldes jag. Ibland kunde jag vara hemifrån i månader. Jag blev inslängd på anstalter och sen blev jag kriminell, skrev låtar och fick familj och så gick jag till media”.

Det blir en mycket märklig upplevelse när boken går från att ha beskrivit det mesta, till att bara referera utan att vare sig beskriva eller reflektera. Känslan blir att hon inte orkade skriva mer och bara ville bli klar. Samtidigt är det en viktig, hemsk och intressant historia, som folk bör läsa.

Betyg:
För storyns skull får boken en 3:a. För berättandets skull en 2:a. Men storyn överväger och det får bli en 3:a i totalbetyg.

betyg

Har böcker olika värde?

Är en bok som tagit lång tid att skriva mer värd än en bok som gick snabbt att författa? Är en pocketbok mindre värd än en inbunden bok? Är en bok skriven av en prisvinnande författare mer värd än en bok från en debutant? Är memoarer och biografier mer värda än chick lit och deckare?

Jag tycker inte det. Jag tycker att alla böcker är värda något för att de är böcker. Även om jag personligen inte uppskattar språket, storyn, tempot eller vad det nu kan vara, gör säkert någon annan läsare det. Om inte så får man i alla fall gratulera författaren för att ha lyckats med konstycket att ha fått ge ut en bok …

Bokprat under lunchen

Åt som vanligt lunch med trevliga kollegor idag och vi började prata böcker. Hur man ”ska” sortera sin bokhylla, om pocketböcker är värda lika mycket som vanliga böcker och hur man kan katalogisera och registrera sina böcker.

Jag har testat en hel del sådana tjänster, men fick idag tips om ytterligare en. Eftersom jag inte fastnat för någon hittills ska jag ge den här en chans.

Så nu finns jag på Anobii. Bli gärna vän med mig där!

Säg hej till Kiboko

Mitt favoritdjur (förutom katter) är flodhästen. 2007 tillbringade vi några dagar vid Grumeti River i Serengeti, Tanzania. I floden härskade flodhästen, detta mäktiga, och livsfarliga djur (flodhästen är egentligen växtätare, men eftersom den har så stort gap händer det att den råkar äta upp människor av bara farten. Flodhästen gillar heller inte att bli störd och dödar människor som badar, tvättar osv bara för att de stör.) som fångade mitt hjärta.

Vi har inte särskilt mycket prydnadssaker hemma (förutom några katter), men två flodhästar har det blivit. De står i bokhyllan. När jag bad sambon, som är grafisk formgivare, att ta fram ett utseende för I min bokhylla fick jag Kiboko som logga. Kiboko betyder Flodhäst på Swahili och har ju dessutom en ”bok” i sitt namn. Alltså helt perfekt för en person som faktiskt har flodhästar i sin bokhylla.

Kiboko