Kategori: Recension

Bok: Nattsländan
Författare: Katerina Janouch
Förlag: Piratförlaget

Recensionsexemplar från Piratförlaget

Ni vet hur det kan vara ibland, man tycker egentligen inte att det är så bra, men eftersom man har investerat tid i något vill man fullfölja. Jag har två sådana bokserier just nu: Camilla Läckbergs och Katerina Janouchs. Jag tycker inte att det är särskilt bra, men jag kan inte tänka mig att inte läsa nästa del i historien. Två andra serier har varit på väg att kvala in i den kategorin, men ”skärpt till sig” och nu finns det inget tvivel om att jag komemr fortsätta läsa både Jo Nesbø och Kristina Ohlsson. I alla fall: Katerina Janouch. Det är dags för en ny bok om barnmorskan Cecilia.

Den här gången vaknar Cecilia upp på sjukhus efter en mindre hjärtinfarkt och vet: hon måste göra något åt sitt dåliga äktenskap. Samtidigt genomgår hennes syster Susanna stora förändringar på sitt håll, och systrarna hittar varandra i kaoset. Men det är ju ingen äkta bok om barnmorskan Cecilia om det inte finns något mysterium med och den här gången är det Cecilias chef som blir mysteriet när hon försvinner. Som vanligt tänker Cecilia se till att ta reda på sanningen.

Ja, vad säger man. Det är inte så bra. Men jag kan inte sluta läsa.

Bok: Bortom varje rimligt tvivel
Författare: Malin Persson Giolito
Förlag: Piratförlaget

Recensionsexemplar från Piratförlaget

Här kan vi snacka om dåligt samvete. Jag läste den här boken i november förra året, men skriver om den först nu. (Tur att jag har bra minne och att jag skriver läsanteckningar!). Orsaken är att jag inte vetat hur jag ska göra riktigt. Jag recenserar ju inte författare jag känner och förvisso känner jag inte alls Malin, men vi är vänner på olika sociala sajter. Å andra sidan har jag skrivit om andra böcker, vars författare jag inte är vän med, men känner mer än jag känner Malin. I alla fall. Nu går det inte att vänta längre.

Det är dags för advokaten Sophia Weber igen. Den här gången blir hon kontaktad av sin gamla professor som tycker att de två tillsammans ska gräva i ett gammalt mord. Professorn tror nämligen att fel person blev dömd för dådet. Mordet blev på sin tid väldigt uppmärksammat och Sverige bär på mycket avsky mot gärningsmannen. Sophia går med på uppdraget efter att ha funnit allvarliga brister i polisens gamla utredning. Men svenska folket, som är övertygade om att Sophias klient är skyldig, uppskattar inte hennes arbete.

Det är alltid roligt att läsa en bok där författaren kan ämnet hen skriver om. I Bortiom varje rimligt tvivel märks det tydligt att vi är på Malins arena. Det är välskrivet, och precis som i historien om Olle Möller, är det väldigt intressant att fundera på folks skuld och framförallt hur andra bedömmer skuld.

Bok: Pojken som slutade gråta
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum

Den är bra, men sticker inte ut och är inte bättre än någon annan av alla svenska deckare som skrivs nu, tyckte jag om Ninni Schulmans första bok. Jag tycker samma sak om den här. Förra gången skrev jag också att jag hade svårt att hänga med bland karaktärerna eftersom de presenterades med både för- och efternamn och det blev för rörigt. I mina läsanteckningar den här gången skrev jag ”svårt att hänga med bland karaktärerna, det är ju två huvudpersoner som båda är kvinnor i samma ålder”. Samma problem, olika symptom alltså. Men visst, det är inte dåligt, Ninni kan skriva. En vanlig deckare som man absolut kan lägga lite tid på med andra ord.

Den här gången drabbas värmländska Hagfors av en pyroman som förvandlas till en mördare när ett av eldsvådeoffren dör. Journalisten Magdalena Hansson ger sig in i jakten på gärningsmannen. Eller gärningskvinnan?

Bok: Polis
Författare: Jo Nesbø
Förlag: Piratförlaget

Recensionsexemplar från Piratförlaget

Mitt förhållande till Jo Nesbø karaktär Harry Hole har gått lite upp och ned. Det började med fyra böcker på en strand och det kändes ok. Med Gengångare kändes det bra och den känslan förvärrades inte av senaste boken om Harry Hole: Polis. Den här gången har någon börjar döda poliser, på samma platser och vid samma datum som tidigare mord, ännu ouppklarade mord, ägt rum. Det är hårt, blodigt och läskigt. Som vanligt. Men det är bra. 605 sidor tog mig en helg att läsa. Det är ett bra betyg. Och jag längtar redan till nästa bok av Nebø.

Bok: Flickan som överlevde
Författare: Barbie Probert-Wright & Jean Ritchie
Förlag: Lind & Co

Barbie, en englifierad version av Bärbel, var sju år när hon 1945 gav sig ut på en vandring genom Tyskland precis i krigets slutskede. Bärbel och hennes storasyster Eva befann sig trettio mil från sin mamma och när Eva fick höra att kriget snart var slut och att de skulle bli invaderade – Hitlers propagandamaskin hade lärt dem att de alla skulle dödas om fienden kom – beslöt hon sig för att ta Bärbel med sig och gå hem.

19-åriga Eva och sjuåriga Bärbel påbörjar en vandring som leder dem över slagfält och zickzackandes över lik. De får springa för att komma undan bomber och gömma sig i diken och spela döda för att inte råka illa ut. Längs vägen stöter de på många fantastiska människor som gör allt för att hjälpa varandra, men de råkar också väldigt illa ut, inte minst Eva. Trots det håller Eva humöret uppe hela tiden. Hon vänder varje liten, och stor, motgång till något spännande, ett äventyr för sin lilla syster. Till och med när hon blir attackerad och våldtagen av ett helt gäng vilda män reser hon sig snabbt och fokuserar allt på Bärbel.

Det här är förstås väldigt, väldigt intressant. Evas oerhörda styrka är fantastisk att läsa om. Flickan som överlevde är läsvärd, och något alla borde ta del av. Trots detta måste jag säga att allt inte är så bra. Tyvärr klämmer Bärbel in hela sitt liv i boken. Och visst är det tragiskt att hennes son kommer att dö i cancer, men jag vill läsa om hennes barndoms vandring, inte veta hur hennes sons bästa kompis känner. Jag är också ointresserad av hur Bärbels andra makes barn har det idag. Det är helt enkelt för mycket. Dessutom blir de bitarna alldeles för grunda. Min önskan är att boken skulle ta slut efter vandringen. Eller så skulle den ha utökats och verkligen handlat om hela Bärbels liv, men då på riktigt och inte bara kort information som det är nu. Och så skulle jag vilja läsa mer om Eva. Hennes styrka är det som fastnar i mig, och att få höra lite av hennes tankar hade lyft boken mycket. Den önskan är dock svår att uppfylla, Eva är död sedan flera år.

Men kort: läs den, men den blir bättre om du slutar efter vandringen.

Bok: Allt jag önskar mig
Författare: Grégoire Delacourt
Förlag: Sekwa

Recensionsexemplar från Sekwa

Jag gillar Sekwa som förlag, men jag har lite svårt för deras omslag. Det här får mig att tänka på en lärobok i sömnad till exempel. Men i övrigt är boken bra, karaktärerna har flera dimensioner och historien griper tag. Men visst, sensmoralen kanske är lite väl tydlig. Och av någon anledning har jag oerhört svårt att förstå att boken är skriven av en man, det känns verkligen som att en kvinna skrivit den. (Bara en reflektion, det har ju inte med vad jag tycker om boken att göra).

Jocelyne drömde om att bli modeskapare i Paris, men hamnade i en sybehörsaffär i Arras. Hon är gift med Jocelyn, en ganska tjurig gubbe som inte sprider mycket glädje kring sig. De har två vuxna barn som de har rätt dåliga relationer till och livet går sin gilla gång. Men så en dag vinner Jocelyne 18 miljoner euro på lotto. Nu ska väl allt bli bra?

Bok: I niqab på Stureplan
Författare: Josefin Ahlström
Förlag: Månpocket

Recensionsexemplar från Månpocket

Christoffer är nidbilden av en Stureplans-VD och hans fru Mia nidbilden av en Östermalmsfru. När familjen är på landet går Christoffer till en prostituerad och åker fast. Dessutom börjar tidningarna ringa. Christoffers liv går snabbt utför, och Mia dras förstås med.

Jag blev verkligen lockad av den här titeln. ”I niqab på Stureplan”, det kan ju inte vara något annat än bra! Jo, det kunde det. Språket flyter inte. Karaktärerna är platta och trista. Det känns som den sämsta formen av chicklit, och det kan vara helt ok, men det är inte vad jag tror att jag får med den titeln. Det är särskrivningar. Och att stava McDonald’s fel känns bara korkat.

Bok: Min booky wook : ett liv med sex, droger och stand up
Författare: Russell Brand
Förlag: Basil

Tidigare övergav jag aldrig en bok. Även om det var det sämsta jag läst, läste jag alltid ut den. Det har ändrats. Numer träffar jag så många fler bokintresserade människor och den generella uppfattningen är att man ska överge en bok om man inte fastnar. Inte efter fem sidor, men livet är för kort för dåliga böcker. Och det är ju sant. Och med Min Booky Wook kan man i alla fall inte säga att jag inte försökt. Jag läste två tredjedelar men sen gick det bara inte längre. Det händer ju ingenting!

Vissa meningar glimmrar till, han är ingen idiot Russel Brand, men it goes on and on and on. För att säga det igen: det händer ju ingenting! (Russell Brand är en brittisk ståuppkomiker, skådespelare, krönikör och programledare. Du behöver inte läsa hans bok. Men se gärna hans insats i filmen Rock of Ages. Där är han lysande.)

Bok: Mördaren i folkhemmet
Författare: Lena Ebervall, Per E. Samuelson
Förlag: Piratförlaget

Recensionsexemplar från Piratförlaget

Efter att ha skrivit om några böcker jag inte tyckte så mycket om måste jag tipsa om den här. Läs den!

Olle Möller, säger det dig något? Jag hade aldrig hört talas om honom eller hans historia men efter att ha läst Ebervalls och Samuelsons bok känner jag mig insatt, utan att uppfatta att jag läst en faktabok. Bästa formen av lärande!

Olle Möller var en stor idrottsprofil i Sverige på 1930-talet. Omtyckt, hyllad, och kanske lite korkad. I december 1939 försvinner en tioårig flicka, som senare hittas utnyttjad och mördad. Olle passar någorlunda in i formen av gärningsmannen, och det som inte passar in trycker polisen dit ändå. Som om Olle är en rektangel, men trycks ned i en kvadratisk box. Visst, han är ingen boll men han stämmer ändå inte riktigt. Tyvärr bryr sig inte svenskt rättsväsende om detta, och Olle hamnar i fängelse. På 50-talet sker nya mord och både rättsväsende och allmänhet är eniga: Olle Möller är mördaren. Olle förnekade bestämt alla mord ända fram till sin dödsdag.

Författarna, ett gift advokatpar, berättar Olle Möllers historia. Det är i romanform, men bakgrunden är en sann historia. Och de gör det mästerligt. Flera gånger medan jag läste utbrast jag ”det här är så bra!” för vem som än var inom höravstånd. De presenterar fakta på ett oerhört levande sätt, och trots att de själva inte tar någon ställning gör de karakätrerna levande och intressanta.

Deta här är Ebervalls och Samuelsons andra bok i samma anda. Läs gärna den första också, Ers majestäts olycklige Kurt. Själv väntar jag otåligt på att de ska skriva en ny bok.

Bok: Om det så skulle kosta mig livet
Författare: Margaretha Sturesson
Förlag: Libris förlag

Den här läste jag för en bokcirkel, men det är en klassisk ”Josefinebok”. Margaretha Sturesson och hennes man tar sina fyra barn och blir medlemmar i Kristet Center Syd, en ”ny och visionär församling” i Höör i Skåne. Den nya och visionära församlingen är förstås en sekt och Margaretha blir totalt nedbruten. Från att ha varit en människa med mycket energi och glädje hamnar Margareta, 14 år senare, på psykiatrisk klinik. Hon försöker upprepade gånger begå självmord och hon är kvar på kliniken i ett och ett halvt år.

Det är en lockande titel och ett spännande ämne, men boken är tyvärr bara trist. Det ser ut som ett läromedel, man börjar med en inledning så lång att läsaren tröttnat redan innan själva boken startat, den är konstigt satt (ny mening börjar ofta på ny rad, nya kapitel börjar på vänstersida) och tyvärr är den inte särskilt bra skriven. Jag är fortfarande osäker på vad som faktiskt hände Margaretha. Jag förstår att hon blev utsatt för både psykisk och fysisk terror, men trots att hon beskriver en del förstår jag inte vad som faktiskt hände. Kanske är hon för nära händelserna? Kanske har det gått för kort tid? Kanske hade den behövt en hårda redaktör?

Margaretha Sturessons självupplevda historia är läsvärd. Tyvärr är inte boken det.

Bok: Min kamp
Författare: Karl Ove Knausgård
Förlag: Excess

Recensionsexemplar från Excess

Jag har, precis som de flesta andra känns det som, läst Knausgårds Min kamp. Ok, hittills har jag faktiskt bara läst del 1 och 2, men resterande delar är nedpackade i flyttkartongen märkt sommar. Och låt mig sammanfatta det såhär: Jag. Förstår. Inte. Hypen. Det är långt. Det är självupptaget. Det är ostrukturerat. Det är inte särskilt intressant. Personen han målar upp känns dessutom inte särskilt trevlig. Allt ska vara på hans villkor, annars får det vara.

Men helt oresonlig ska jag inte vara, det finns delar som griper tag, absolut. Men de delarna är för få.

Om det nu är någon som missat serien som andra beskrivit som ”mästerlig” och ”brilljant” kommer en kort sammanfattning: en norsk författare, född 1968, har skrivit en ”självbiografisk roman” i sex delar. Varje del är ungefär 500 sidor lång. (Att vara 44 år och redan ha 3 000 sidor att skriva i en självbiografi?). Knausgård tar oss med genom barndom, ungdomsår och vuxenliv, men inte i rät följd. Det är kringelikrokigt och ganska tufft. Knausgård släpper verkligen in läsaren tätt inpå livet. Och jag måste revidera mig lite: jo, jag förstår hypen, det gör jag. Men jag gillar det inte.

Bok: Du och jag och vi
Författare: Pia Hagmar
Förlag: Damm förlag

En hästbok för vuxna. Den här fanns med i goodie bagen från Bokresan och det var flera i sällskapet som utbrast i ord som ”äntligen!”. Jag som aldrig brytt mig om hästar eller läst hästböcker (mer än någon Vitnosbok kanske) såg det mer som en vanlig roman, och hästarna som en del av handingen bara.

Som hästbok kanske den är jättebra, det kan jag alltså inte säga så mycket om. Men som roman, nja. Författaren växlar mellan fyra huvudpersoner och vi får följa dem både i nutid och i dåtid. Det är för mycket. Det är för rörigt.

Ett annat grepp som används är ”teasning”. Alltså mycket antydningar men lite saker som skrivs rent ut. Klassiskt och förstås bland annat till för att man ska bli nyfiken. För mig fungerar det precis tvärtom, jag blir bara irriterad. (Jag fungerar precis likadant utanför böckernas värld. Finns inget som kan göra mig så intresserad som att någon vill locka mig. Meningar som ”nu har jag köpt julklapp till dig men du får inte veta vad” garanterar bara att jag aldrig kommer undra vad det är.)

Att själva historierna i sig är intressanta och bra; det handlar bland annat om misshandel, föräldraskap och missbruk, hjälper tyvärr inte.

Bok: Jakten på svenskheten
Författare: Qaisar Mahmood
Förlag: Natur & kultur

På Bokmässan föra året köpte jag Qaisar Mahmoods Jakten på svenskheten. Det dröjde ett tag, men nu är den läst. Tyvärr är jag besviken. Jag kanske hade väntat mig alldeles för mycket av boken, men när den var utläst kände jag att den inte gett mig så mycket.

En mörk, dålig bild från Bokmässan 2012

Ämnet är ju väldigt intressant. Vad är egentligen svenskhet? Dalahästar och köttbullar? Midsommar och Kalle Anka på julafton? Qaisar Mahmood bestämmer sig för att hoppa på motorcykeln och ge sig ut på landet för att ta reda på det. Men jag känner inte riktigt att jag får dela hans resa. Det är mer kaffestopp och motorcykelåkande än faktiska samtal om svenskhet. Det blir också alldeles för mycket teori. Det blir tråkigt helt enkelt.

Nej, tyvärr, jag är besviken.

Bok: Kri finner en vän, Det går över, Kri, Kri och Vimsi, Ett hjärta åt Kri och En melodi för Kri
Författare: Ester Ringnér-Lundgren
Förlag: B. Wahlströms bokförlag

Min Lottabokcirkel bytte ju fokus och blev en Esterbokcirkel. (Vi läser alltså böcker skrivna av författaren Ester Ringnér-Lundgren). Under vintern har vi bland annat läst böckerna om Kri.

Kri är en karaktär, och en bokserie jag hade hört talas om, men aldrig läst tidigare. Men jag gillade dem, i alla fall bättre än jag gillade Kajaböckerna.

Serien består av fem böcker: Kri finner en vän, Det går över, Kri, Kri och Vimsi, Ett hjärta åt Kri och En melodi för Kri.

Kri, Kristina Gråberg, är i första boken inneboende hos familjen Berg. Även om hon senare flyttar därifrån hänger Bergkaraktärerna med genom böckerna. Hos familjen Berg lär Kri även känna Vimsi, som blir hennes bästa vän. Genom de fem böckerna får vi delta i Kris och Vimsis liv, men även en hel del andra personers.

Böckerna skiljer sig från Esters övriga eftersom de inte är skrivna i jagform och känns lite mer allvarliga, även om vissa problem får väldigt enkla lösningar. Det är, som sagt, inte heller lika fokuserat på bara två karaktärer som i Lottaböckerna med Lotta och Gigi, utan vi får följa några fler.

strong>Bok: Jag lever, pappa: Utøya 22 juli 2011 – dagen som förändrade oss
Författare: Erik H Sønstelie, Siri Marie Seim Sønstelie
Förlag: Forum

Siri Marie deltar i ungdomslägret på Utøya år 2011 när Breivik dyker upp och skjuter ihjäl och skadar så många. Hennes pappa Erik arbetar inom Schibsted och slits mellan att agera som pappa och som journalist. De berättar båda sin historia i den här boken.

Jag har läst många böcker av ”den här sorten” men det här är första gången jag läser med hjärtklappning och stresspåslag, livrädd för att Breivik ska hitta folk. Detta trots att jag förstås vet hur det gick. Jag kan inte sluta läsa. Det är väldigt många otäcka detaljer, vilket jag ju kan tycka illa om, men här är det bara bra.

Jag kan däremot tycka att det är lite för mycket ”runtom”, och jag hade gärna strukit en del för att tighta till det hela. Men att få läsa en inside story från Utøya var väldigt intressant.