Kategori: Recension

Bok: Finns inte på kartan
Författare: Carin Hjulström
Förlag: Månpocket
Officiell sajt: Bokförlaget Forums författarsida

Det är dags för praktik för studenterna på JMG (journalisthögskolan i Göteborg). Frida Fors, 23, har önskat sig Aftonbladet eller Expressen, men blir tilldelad en lokalredaktion på Smålandsbladet. Pojkvännen, den allsmäktige, coola får förstås Aftonbladet.

Väl framme i Bruseryd upptäcker Frida att hon får klara sig själv, hennes handledare är sjukskriven för utbrändhet och chefen super. Samtidigt får Peter bildbyline i Aftonbladet redan första dagen. När Frida skriver lite för obehagliga sanningar i tidningen får hon dessutom hela bygden mot sig, inklusive tidningens ägare.

Betyg:
En låg trea tycker jag att Finns inte på kartan är värd. Förstår faktiskt inte alls hur Carin Hjulström kunde tilldelas Studieförbundet Vuxenskolans författarpris för den här boken. Någonstans läste jag (kommer tyvärr inte ihåg var, så kan inte länka) åsikten att Finns inte på kartan innehåller för många olika stories, och det håller jag med om. Det finns alldeles för många sidospår som borde ha rensats bort innan boken gick till tryck. Om något år kommer jag inte ha en aning om vad den här boken handlar om, men känslan den lämnar kvar är ändå ”en vänlig, småtrevlig bok”.

Bok: Carl XIV Gustaf : Den motvillige monarken
Författare: Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher, Tove Meyer
Förlag: Lind & Co
Officiell sajt: Bokförlaget Lind & Co

Oj vad jag har kämpat med den här boken. Började läsa den den 24 november, och blev klar nu idag. Har nog aldrig tagit så lång tid på mig att läsa en bok. Insåg ganska snabbt att detta inte skulle bli någon ny favorit. Språket är ojämnt och slarvigt och hela boken känns som ett hafsverk.

Handlingen har nog hela Sverige koll på så den behöver jag inte gå in närmare på. Vad som överraskade nig dock var att graden av ”snaskighet” var relativt låg. Kapitlen om kungens barndom och uppväxt är intressanta, om än dåligt skrivna. Den snaskigheten som finns i boken är ingenting jämfört med det utrymme snaskigheteerna fått i medierna.

Betyg
Boken börjar med en inledning, som känns mer som ett efterord. Inledningen är alldeles för lång (håller på till sida 24!) och författarna berättar alldeles för mycket. Texten är verkligen skriven som att man ska läsa den efter att man läst boken. Dessutom tycker jag att författarna framstår som osympatiska i inledningen, och det känns som en något märklig utgångspunkt.

Som jag tidigare skrivit så är mitt språk långt ifrån perfekt, men en av mina hang ups, förutom särskrivningar, är när folk skriver/säger ”spendera tid”. Man kan bara spendera pengar, tid tillbringas. (Första gången min sambo och min pappa träffades råkade sambon säga något om att spendera tid. Han fick omedelbart en rättning av sin nya flickväns pappa och det hamrade verkligen in den språkregeln i både sambon och mig.) Den motvillige monarken skriver flera gånger om att spendera tid, till exempel på sidan 235: ”Han spenderade en stor del av sin ungdom …”.

Vad menar jag med att boken känns som ett hafsverk? Man verkar inte ha korrläst den, eller så har man korrat dåligt. På sidan 15: ”Har det handlat hämnd, tillfällig berömmelse, pengar? Självklart inte. /…/ Inte heller hämnd kan sägas vara ett syfte.” Hade man läst igenom sidan ordentligt hade man upptäckt att det var lite för många hämnd där.

Det finns ett gäng exempel på dåligt språk. Två exempel:
”Hagasessorna, alltså Margaretha, Birgitta, Désirée och Christina, levde i total okunskap om dramatiken. Barnens lekar på Haga fortsatte obekymrat som förut och mamma Sibylla verkade utåt förhålla sig lugn, men pappa Gustaf Adolf gick omkring som på nålar, Det var, berättade hon för Birgitta långt senare, en väntan som bara kunde jämföras med bombexpertens oroliga väntan innan han lyckades oskadliggöra bomben.” Vem är hon? Visst förstår man att det är Sibylla man menar, men det är inget som egentligen framgår av texten.

På sida 216 blandas han och hon och jag måste läsa om sidan för att förstå att det ska vara han hela tiden. Sånt här ska också tas hand om vid en korrgenomgång.

Genom hela boken upplever jag handlingen som förvirrad. Eller, inte handlingen kanske, utan hur handlingen är beskriven. Det hoppas fram och tillbaka mellan år och händelser och jag hänger inte riktigt med. Ibland sker hoppen mellan olika stycken, men även i samma meningar förekommer stora handlingshopp.

Jag tycker att det här är en intressant bok, och en viktig bok. Kungen är Sveriges statschef och han får ”lön” av våra skattemedel. Även om jag tycker att otrohet är en privat angelägenhet är det väldigt intressant att få ta del av kungagängets dåliga kvinnosyn. Och, som sagt, de delar som handlar om barndom och uppväxt är mycket intressanta. Tyvärr hastas det, i mitt tycke riktigt intressanta, hur Säpo, Secret Service och andra agerat, över snabbt. Jag vill veta mycket mer om det. Och, när författarna skriver saker som att kvinnor som varit med på fester med kungagänget befann sig i chock flera år efteråt och att kvinnor från festerna börjat missbruka droger/alkohol för att bearbeta de jobbiga händelserna undrar jag hur författarna kan kalla sig författare eller journalister. Sånt bör man kanske kolla upp med läkare och andra oberoende källor först?

Till sist, boken är så dåligt skriven att den känns som ett hafsverk och knappt går att ta på allvar.

Bok: Den jag ville ha
Författare: Shiela O’Flanagan
Förlag: Pocketförlaget
Officiell sajt: Sheilaoflanagan.net

Jag har läst några av Shiela O’Flanagans böcker tidigare, men aldrig haft dem som favoriter på något sätt. Så här på rak arm kommer jag inte ens ihåg vad böckerna hette eller handlade om. Om ett tag kommer jag inte komma ihåg vad Den jag vill ha heter eller handlar om heller, men tycker ändå att det är den bästa av de Shiela O’Flanaganböckerna jag har läst.

Darcey är den osäkra blyga tjejen som står i skuggan av sin vän Nieve. Lyckan blir därför total när Darcey träffar Aidan och blir tokförälskad. Och smärtan blir förstås ännu värre när killen och Nieve faller för varandra. Darcey blir helt knäckt och låter hela livet påverkas. Tio år senare har hon gift och skilt sig, har älskare i fyra städer och ses som en isdrottning på jobbet. Då dimper en bröllopsinbjudan ned i brevlådan. Nieve och Aidan ska gifta sig och har bjudit Darcey på bröllopet …

Inbjudan blir startskottet för Darceys förändring. Hon funderar över både Aidans och Nieves svek, hennes korta äktenskap, hur det tog slut med maken pga hennes orimliga svartsjuka och mistänksamhet, sin karriär.

Boken låter oss även följa Nieve och hennes liv. Hon och Aidan har flyttat till Kalifornien och Nieves liv kretsar kring tjäna pengar.

Nieves story är ett måste för att få boken att gå ihop, men det blir ändå lite konstigt eftersom Darceys historia tar upp så mycket mer plats än Nieves. Nieve framstår också som en otrevlig, kall person, medan man får (en del) sympatier för Darcey.

Betyg:
Jag skulle gärna sett att författaren hade skruit bort några av sidoberättelserna, som inte tillförde storyn mycket, och istället fokuserat på huvuddragen. Men en bra, avkopplande bok.

Bok: Förtrollerskan från Florens
Författare: Salman Rushdie
Förlag: Albert Bonniers förlag
Officiell sajt: Random Houses författarsida

Salman Rushdie har ett väldigt rikt, utsvävande språk. Miljö- och personbeskrivningarna är många och mycket detaljerade. Storyn är extremt fantasirik och känns som en saga för vuxna. Problemet är bara att jag gillar ett rakt språk. Jag tycker att för långa miljö- och personbeskrivningar är tråkiga. Jag gillar inte sagor. Ni förstår att jag hade vissa problem med boken.

Eftersom den här boken var månadens bok i min bokcirkel hade jag en deadline. och ärligt talat; utan en deadline hade jag inte läst ut den. I söndags hade jag kommit till sidan 38 och dessa 38 sidor hade tagit mig en vecka att läsa. I onsdags hölls bokcirkeln och jo, jag hann klart, men det var kämpigt och jobbigt.

Jag förstår att Salman Rushdie är en välkänd författare, och om jag var kritiker på en tidning skulle jag bedöma den efter andra kriterier. Men nu, på min alldeles egna bokblogg, är mina kriterier annorlunda. Den här boken gav mig varken avkoppling eller glädje. Å andra sidan väckte den inga samhällsfrågor till liv heller. Den gjorde mig varken upprymd, upprörd eller intresserad. Jag vile bara bli klar.

Betyg:
Jag har debatterat detta betyg med mig själv. Förtrollerskan från Florens är en bra bok, men jag gillar den inte. Och när min reaktion när jag läst ut den är lättnad, ja, då får betyget bli en tvåa.

Bok: En shopaholic säger ja
Författare: Sophie Kinsella
Förlag: Damm Förlag
Officiell sajt: Sophiekinsella.co.uk

När jag hittade den här boken, inbunden för 39 kronor, kändes det som ett kap. Trots att jag läst en av de andra i Shopaholicserien, och inte tyckte om den, trodde jag att detta skulle vara en perfekt bok för ett höstlov på landet. Men inte.

En shopaholic säger ja handlar om Becky Bloomwood, en brittiska som bor i New York och jobbar på varuhuset Barneys som personlig shoppare. Becky är sambo med Luke, en rik workaholic med mammaissues. Som man förstår av bokens titel friar Luke. Beckys söta, brittiska förortsmamma börjar planera ett sött, brittiskt förortsbröllop. Lukes mamma börjar planera ett 5th Avenue-, Tiffanys-, The Plaza-, Manhattanbröllop. Och Becky låter dem båda hållas.

Luke jobbar och Becky har panik för de två bröllopen. Men aldrig att hon skulle berätta för Luke, han är ju man och varken vill eller ska bry sig om sitt eget bröllop.

Storyn kan kännas som vilken chick lit som helst, men även om chic lit är en utskälld (det är bara fjantiga historier i rosa fluffiga omslag) genre, behöver inte böckerna vara förnedrande, förminskande och nedlåtande.

För det är vad En shopaholic säger ja är, en förnedrande, förminskande och nedlåtande bok, mot både kvinnor och män. Becky lurar sin fästman gång på gång, både gällande de två bröllopen men även genom att gömma sina shoppingpåsar och till slut genom att se till så att de skriver ett avtal på att kjolar ska ingå i hushållsbudgeten. Herregud.

Betyg:
En shopaholic säger ja är en skitbok. Den förstör, för den redan utsköljda genren chic lit, för män och för kvinnor. För det är klart att det sitter tjejer runt om i världen och tänker att det är ok att ljuga om vad de köper för hushållets gemensamma pengar, som tycker att det är ok att stänga ute sin man från bröllopsplanering och som får extra bekräftelse av en sådan här bok.

Böcker kan, och i vissa fall ska, provocera. Men den här boken provocerar på helt fel sätt.

Bok: Flickan med snö i håret
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum
Officiell sajt: bokförlaget Forums författarsida

Jag har, av och till, följt Ninni Schulmans blogg Dagarna. (Av när hon varit på plattformar som saknat rss-stöd). Jag gillar henne, och jag gillar hennes sätt att skriva. Flickan med snö i håret är en bra, trevlig deckare. Men jag tycker inte den sticker ut i jämförelse med någon av de andra deckarförfattarna vi har i Sverige just nu.

Ett stort problem med boken är att det finns alldeles för många karaktärer som presenteras med för- och efternamn. Först på sidan 94 hänger jag med något sånär men det dröjer ända till sidan 140 innan jag känner att jag har koll. När jag skulle skriva denna text tog det mig några minuter att komma på att huvudpersonen heter Magdalena …

Hur som helst, journalisten Magdalena, som har gått igenom en jobbig skilsmässa, tar med sig sonen och flyttar hem till den värmländska ort hon föddes i. Hon har förväntat sig en viss typ av jobb (en ensam reporter på en lokalredaktion i en mindre ort vet ofta vad som väntar) men kastas snabbt in i en härva av mord och traffiking. Både som reporter och vittne. Samtidigt får vi följa hennes familjeliv med son, vänner, idiotisk exman och ny kärlek.

Men det är som sagt många människor mer i boken, och även om Magdalena är klar huvudroll får vi följa andra karaktärer också. Äktenskap som rämnar, tonårsproblem, brist på sällskap, frustration. Den vanliga svenska mixen alltså.

Det märks att Ninni bott i en mindre ort. Hennes beskrivningar är mycket hemtama. Till och med jag, stockholmare ut i fingerspetsarna, känner igen den lilla orten med min erfarenhet av farmors Kopparberg. Pizzeria, flerfamiljshus som rivs … Ninni har stor erfarenhet som journalist, och det märks tydligt på hur bra hon hanterar Magdalenas yrke. Språket flyter på bra, men efter ha läst Ninni i några år förväntar jag mig inget annat heller.

Jag gillar boken, jag gillar storyn, men den skiljer sig inte mycket från alla andra deckare.

Betyg:
Helt klart en 3:a. Boken är bra, och fast den handlar om hemskheter som mord och traffiking känns den trevlig. Men den sticker inte ut.

Bok: Trasig
Författare: Shy Keenan
Förlag: Bra Böcker
Officiell sajt: Shykeenan.com

Inledningen i Trasig av Shy Keenan högg tag i mig: ”Hej, jag heter Shy Keenan, jag föddes och söndertrasades i Birkenhead…”. Jag, som är en riktig sucker för sanna historier, fastnade förstås direkt.

Shy Keenan, eller Karen som hon egentligen heter, fick en dålig start på livet. Hennes mamma tyckte mest att det var jobbigt med en unge, och hon lämnades ensam i sin säng under lång tid. Utan mat, dryck, blöjbyten eller mänsklig värme fick hon snart utslag och sår över hela kroppen. Hennes pappa? Han försökte tända eld på lägenheten när hon var fast där inne.

Mamman inser att pappan till Shy inte kan ge henne mycket och träffar ”Blankhuvudet”. Snabbt blir Shy liv ännu sämre. Hon är fortfarande ett litet barn, bara några år gammal, men blir utsatt för övergrepp; sexuella, fysiska, psykiska. Och förstås får hon veta att massa hemska saker kommer ske om hon berättar något.

Övergreppen fortsätter. Blankhuvudet börjar bjuda in kompisar för att även de ska få våldta Shy. Han börjar även förgripa sig på hennes lillasyster, vilket Shy försöker stoppa genom att ta systerns plats. När Shy vid några (ytterst få) tillfällen försöker slå larm råkar hon alltid mer illa ut, och ingen tror henne.

Blankhuvdet börjar sälja henne till pedofilligor när hon är cirka tio år. Vid fjorton års ålder skickar föräldrarna henne till olika anstalter. Då har Shy redan blivit sviken av socialtjänsten i flera år och ingen tror på henne. Inställningen är istället att hon är en snuskig flicka som förgriper sig på sin styvfar (!). Inga ”vanliga” anstalter vill ta emot ett sådant barn, så hon hamnar hos anstalter som leds av förbrytare och hon råkar ut för övergrepp på övergrepp.

Shy blir äldre, rymmer till London och blir kriminell. När hon inser att Blankhuvudet fortfarande håller på, med nya barn känner hon att hon måste försöka igen. Hon larmar media och hennes fall blir grunden till Storbritanniens största pedifolhärveavslöjande någonsin.

Språket är rakt och enkelt. Hon beskriver sitt liv, inklusive känslor och övergrepp, otvunget och osentimentalt utan att ta i. Åtminstone jag blir mycket mer berörd av att höra en hemsk story berättad rakt upp och ned än när författaren tar i, som för att väcka medkänsla.

Men mitt i boken, när hon säljs till ligor, slutar boken vara bra. Hittills har Shy beskrivit vad som hänt på ett ingående sätt. Inte ingående som i ”all the gory details” men man har fått ta del av hela hennes liv. Nu blir det mer ”och så såldes jag. Ibland kunde jag vara hemifrån i månader. Jag blev inslängd på anstalter och sen blev jag kriminell, skrev låtar och fick familj och så gick jag till media”.

Det blir en mycket märklig upplevelse när boken går från att ha beskrivit det mesta, till att bara referera utan att vare sig beskriva eller reflektera. Känslan blir att hon inte orkade skriva mer och bara ville bli klar. Samtidigt är det en viktig, hemsk och intressant historia, som folk bör läsa.

Betyg:
För storyns skull får boken en 3:a. För berättandets skull en 2:a. Men storyn överväger och det får bli en 3:a i totalbetyg.