Bok: Status 12
Författare: Martin Melin
Förlag: Forum
När Martin Melin vann Robinson gjorde jag precis som alla andra: tittade. Sedan dess har jag följt honom, på avstånd förstås. (Vi gick i samma gymnasium men olika år, vi bor något hus ifrån varandra och hans mamma har land där vi har land). Av det jag sett av honom på hans blogg och andra sociala medier tycker jag att han verkar vettig. Vi lyssnade på honom på Bokmässan nyss, och köpte då också boken. För Martin Melin har skrivit en roman. (Den vanligaste frågan jag fått när folk sett vilken bok jag läser har varit ”Kan Robinson-Martin skriva böcker?!”).
Först blev jag glatt överraskad, jag trodde att det var en kriminalroman (deckare), men det var en polisroman. Skillnaden är att när du i en deckare ska lösa ett brott är en polisroman mer en vanlig bok som utspelar sig i polismiljö. Typ.
Jag är inget stort deckarfan, så att det är en polisroman tilltalade mig mycket. I övrigt: det är inte dåligt, det är inte jättebra. Man märker att det är en debut; texten har flyt men det är inget stilistiskt mästerverk direkt (men hur många böcker är det?). Det som verkligen märks är att författaren kan vad han pratar om, med över tjugo års poliserfarenhet är Martin Melin verkligen rätt person att skriva en polisroman. Det är helt ok och definitivt underhållande. Jag kommer absolut att läsa uppföljarna (får sådana räknar jag med att det blir).
Men vad handlar Status 12 om då? En nyutexaminerad polis som redan första veckan på jobbet blir involverad i händelser med flera ”dirty cops”. Hans moralsinne, och utbildning, får hans inre att göra uppror samtidigt som han inte vet om han vågar agera, en av de dåliga poliserna är hans chef. Samtidigt kämpar han och hans sambo med att få småbarnslivet att gå ihop och plötsligt blir hans sambo vittne till ett överfall.
